Urskogsurbanism – våga plocka in skogen

–Det var på SkogsElmia 2011 det började rulla på, berättar Erik. Linda Lindorff, programledare för Bonde söker fru, sökte upp mig. Hon hade med sig en ritning på ett stort, grovt matbord hon ville ha snickrat, det blev Bondebordet. Sedan dess har det har blivit många stora bord. Nu säljs de mest i Stockholm, där folk verkar längta efter skog och naturlig torparanda. 

–Vi har en utställningslokal här i Lövsjö, några mil utanför Vetlanda, där kunderna kan inspireras och gärna plocka ihop sitt eget bord. Välja skiva och ett ben som matchar. Men mest blir det att vi arbetar på beställning och allt oftare bygger vi direkt på plats. Nu håller jag till exempel på med en logtrappa i Stockholms skärgård och ett barnvagnsgarage på Lidingö. 

Erik berättar att Lövsjö Loghouse senaste satsning är möbler för compact living. 

–Folk bor trångt men satsar gärna på att få in pallar gjorda av stammar. Det ger en ”air av skog” i storstadsettan. 

–Den här typen av produkter går inte att massproducera och alla bordstillverkare har sin egen stil, så det finns plats för många! Kraven är att det ska vara rustikt och personligt, och det ska vara gjort i ett trä som går att slipa om. 

Erik föreläser ofta för skogsägare. Där försöker han förmedla den sköna känslan av att äga skogen, förädla materialet, skapa produkter och sälja dem till nöjda kunder. 

–När de då säger att inte alla kan tillverka bord, tunnor och smörknivar, har de snart rabblat upp minst 20 olika saker som går att producera. Vi har blivit så vana vid att alla  ska tillverka samma sak, industrin har passiviserat oss i tanken på vad som är möjligt att göra själv, säger Erik Hjärtfors och fortsätter.

–Att förädla och hitta en kundmarknad, det är det som är ordentlig landsbygdsutveckling. Så länge vi är fixerade vid timmer och massa dör landsbygden. Man kan inte leva på skogsbruket. Skulle jag sälja timmer och massa från min trettio hektar stora skog skulle jag tjäna max 40 000 kronor per år. Nu är det 1,5 miljon!

Erik exemplifierar utfallet utifrån ett enskilt träd. 

–Jag får max 2000 kronor per kubikmeter för en ekstock, men om jag sågar och torkar virket höjs värdet till 15 000. Om du tar en stor tall på 1,5 kubikmeter och säljer som timmer och massa får du runt en tusenlapp. Sågar du upp tallen och gör en trappa, klädhängare eller ett bord får du 100 000 kronor för den. 

– Jag får idéer när jag hittar ett spännande material. Ofta hjälper jag naturen att skapa formationer som andra gallrar bort. Jag knyter ihop grenar, böjer trädstammar, knyter och flätar samman plantor för att kunna använda dem om tio år. Det är inte det raka materialet jag tjänar på, utan det unika. I framtiden får vi kanske se skogsägare som har satsat på specialiserade ämnesskogar – häftigt!

Johanna, som är en driftig marknadsförare, har myntat uttrycket Urskogsurbanism. 

– Det blev ett uttryck för att klä våra visioner i ord. Tanken med våra möbler är att addera ett naturligt föremål i en urban miljö, där det blir speciellt och oväntat. En stilkrock. 

Hon håller koll på både svenska och utländska inredningstrender och kommer ofta med idéer till möbler som ska produceras. 

– Vi får många beställningar, och en del kommer med eget material. Det kan vara farfars gamla ladugårdsdörr eller det gamla planket från sommartorpet man vill göra till en möbel. 

När Johanna satte igång att marknadsföra Lövsjö Loghouse hörde hon först av sig direkt till kända inredare och inredningsjournalister. Nu tar hon också hjälp av en PR-byrå i Stockholm.

–Det är bättre att gå rakt på än att annonsera. Det är kul när någon som har känsla för produkten gillar den.

–Vårt koncept var redan klart, så marknadsföringen gick ganska lätt. Materialet skulle komma från Näshults socken, helst hemifrån gården. Vi vet exakt var allt material kommer ifrån, vilken by och vilken gård. Varje möbel har sin historia.  

SKOGEN 12/2013