Sykomorlönnen får växa fritt på Silvåkra

Carl von Friesendorffs familj tog över Silvåkragården för 55 år sedan. Den ligger mitt i Skåne, i Veberöd. Boken dominerade, och gran hade planterats här och var. Nu är det mer blandat i skogen.
–Här växer så gott som alla trädslag. Det är sykomorlönnen (även kallad tysklönn) som är mest spektakulär. Ursprunget är en tvåhundra år gammal allé som förmodligen planterades när huset byggdes, säger Carl.
Vi går in i en lövskog med höga, smala träd. Det stod alm här tidigare, men den dog. För 20 år sedan planterade Carl istället bok i luckan, som nu blivit en blandskog med bok och sykomorlönn.  
–Lönnen etablerade sig fem år efter boken men är redan mycket större. I omgångar har den spridit sig från den gamla allén. Spridningen från ett träd är mellan 50 och 100 meter.
Förutom höjden är det svårt att skilja boken från sykomorlönnen nu tidigt på våren. De påminner om varandra både i växtsätt, utseende och vedegenskaper. Till exempel går sykomorlönnen med bokveden i massaveden.
–Det är bra kvalitet på virket, snickaren plockade sågtimmer i massahögen! Det går bra att plantera sykomor efter bok, även tvärtom.  De går bra tillsammans om inte sykomorlönnen blir för stor.

Den femtonåriga sykomorlönnen till vänster, är både högre och har större diameter än den tjugoåriga boken bredvid.

Carls skog är ljus och varierad. Det är små ytor med olika trädslag.
–Vi har planterat i luckorna efter stormskador, men mest är det sykomorlönn, som oftast självföryngar sig. Det blir inte så lättskött, men något måste ju växa där.
–Vi har inte hägnat planteringarna. Det händer att djuren biter av toppen, men det kommer ett nytt toppskott och trädet växer rakt ändå.
Förutom sykomorlönn sparar Carl utvecklingsbara ekar, bokar, tallar och fågelbär. På de fuktiga ställena växer björk, på de magra markerna tall, och det har även planterats en hel del ek. Sykomorlönnen är ändå i underkant i produktionen, det   är fortfarande mycket gran på fastigheten. Det största riktiga   beståndet är bara 40 till 50 år gammalt och har alltså inte nått avverkningsmogen ålder som tidigast är vid 80-årsåldern.

Carl von Friesendorff framför den gamla allén av sykomorlönn. Allén är klassad som högt naturvärde.

Men han ser att det växer bra och har stora förhoppningar. För Carls del har trädslaget funnits som en bonus på ägorna, i takt med att granen minskat genom stormar och avverkning har andelen sykomorlönn medvetet ökat på fastigheten.
I Tyskland har sykomorvirket ett högt värde. Dessutom växer den snabbare och blir större och rakare än boken, berättar han. Träden ser snarlika ut på vintern, men man kan skilja dem på knopparna. Sykomorlönnens är gröna och lönnens röda. Bladen är kraftigare och kantigare än den svenska lönnens.
Där asken och almen dött bort kommer det nu sykomorlönn. Detta är en viktig politisk fråga, menar Carl och syftar på debatten om utländska trädslag, särskilt sykomoren som sprider sig så effektivt.
–Naturen slår ut våra inhemska trädslag alm och ask. Den kompenserar med nya trädslag, ska vi då förbjuda dem? Det blir ju ingen skog! Det är ett bekymmer att det är för få produktionsträd som inte har problem med sig. Om gränsen för granen skjuts norröver, ska vi då inte släppa in sykomorlönnen söderifrån?

–Vad ska vi ha i vår skog? Vad ska vi odla? Barr ska vi inte ha, granen blåser ner och är illa sedd. Tallen äter djuren upp. Björk är gångbart men inte ädelt. Och sykomorlönn, sitka och lärk räknas som främmande trädslag. Bok och ek föryngras, men det finns ingen marknad för boktimmer, konstaterar Carl von Friesendorff.

Text och foto: Karin Bernle

SKOGEN 6-7/2013