Skogsskolkarna

De som ligger mest i hängmattan är privata skogsägare. Och allra flest finns inom skogsvårdsstyrelsernas regioner Norrbotten och Mälardalen.
Enligt skogsvårdslagen ska aktiva åtgärder för att få upp ny skog vara klara tre år efter slutavverkning. Men fem år efter slutavverkning har nära nog var femte skogsägare i Mälardalen inte gjort något alls enligt Skogsstyrelsens kontroll.

Underkänt
I botten på statistiken ligger också norrbottningarna. 17 procent har legat på sofflocket. De hade varken lämnat fröträd, sått eller planterat. Och i Norrbotten inventerades ändå skogen först sju år efter avverkning, inte fem som i större delen av landet.

Visst finns det marker där ny skog kommer upp av sig själv så snabbt att man klarar lagens krav. Men det är långt ifrån hela förklaringen. Statistiken talar sitt tydliga språk. Samma regioner ligger i botten även när skogsvårdsstyrelsen kontrollerat hur många hyggen som faktiskt klarar lagens krav. Privata skogsägare i Mälardalen har misslyckats på vart fjärde hygge. I Norrbotten är hela 36 procent av föryngringarna underkända.

Ett resultat som inte kan bero på att det är svårt att lyckas, anser Göran Örlander som är chef för Skogsstyrelsens skogsskötselenhet.

— Där man gör rätt blir det för det allra mesta ett bra resultat. De flesta bör sikta på högre produktion och kvalitet än vad lagen kräver.

Men i vissa fall kan det finnas fler förklaringar än passivitet och slarv.
— En skogsägare som aktivt återbeskogar på ostkusten löper troligen större risk att misslyckas än den som gör exakt samma åtgärder i en annan del av landet. På Sveriges sydostkust är problemen värre både med snytbaggen, försommartorkan och vegetationen. Det är just distrikten utmed kusten som drar ner resultatet för Mälardalen.

— Å andra sidan har Gotland ett bra resultat. En förklaring kan vara att Skogsvårdsstyrelsen där ger intensivare rådgivning.

Vid inventeringen av Norrbotten ingår även en viss del självföryngringar i kärva klimatlägen. Vid inventeringen sju år efter avverkning har de fortfarande några år till på sig att klara kravet.

— Men det kan bara påverka statistiken marginellt, bedömer Göran Örlander. För Norrbottens del måste vi däremot reservera oss för att mätmetoden ger rätt stor osäkerhet i beräkningen. Men det är dåligt ställt ändå.

Bättre i Västerbotten
— En förklaring till de underkända återväxterna är att många använder självföryngring på fel mark.

Varför andelen skolkare, som inte heller lämnar fröträd, är större i vissa regioner kan han inte förklara. Medan 17 procent av de privata hyggena mer eller mindre ligger för fäfot i Norrbottens län är det bara fyra procent i angränsande Västerbottens län. Och tre procent i Dalarna/Gävleborg.

Göran Örlander vill inte gissa vilka orsakerna till varför det skiljer mellan skogsägare i olika delar av landet.

— Den här undersökningen är inte upplagd så att man kan se orsakerna till att skogen sköts som den gör, säger han. Men förhoppningsvis kan vi säga mer om det här när vi redovisar utvärderingen av skogspolitiken nästa vinter.

Totalt i landet var två av tio föryngringar underkända på privat mark. Hos övriga markägare var det nästan bara en av tio. När det gäller ren skolk från återväxtåtgärder ligger de privata mer än fem gånger så högt som övriga skogsägare, 11 procent mot storskogsbrukets två.

— Det är det kända fenomenet att i privatskogen finns de allra bästa skogsbrukarna och de som inte sköter sig alls, kommenterar Göran Örlander.

Inom myndigheten har man ännu inte bestämt om resurser ska omfördelas till särskilda insatser där resultaten är dåliga. Om det kommer några radikala förslag så blir efter nästa årsskifte.

Text: Bengt Ek