Så här arbetar brännar-proffs

Det är myrmarker runt om. Liten risk för att elden skall sprida sig. Det är ett enkelt arbete, kan det tyckas. Men Tracy tar ändå uppdraget med stort allvar. Säkerhetsutrustning är med. Hela laget samlas mitt på hygget för genomgång. Tracy pekar ut planerad brandriktning, flyktväg och samlingsplats. Resten av laget lyssnar noggrant. Han har den självklara auktoritet som bara 30 års erfarenhet kan ge.

Tracy tar själv hand om dagens tändning. Han tar med sig en så kallad Panama-tändare, en ca femliters aluminiumdunk, fylld med tändvätska. Det är en blandning av tre delar diesel och en del bensin.

Säkerhetszon
Han går till läsidan av hygget, och ungefär 10 meter in från hyggeskanten häller han ut en skvätt diesel och tänder på. Han går sedan parallellt med hyggeskanten, och häller ut en sträng av eld. Hyggesavfallet flammar upp, och elden följer vinden fram till hyggeskanten. Efter en kort stund lugnar sig elden, när hyggesavfallet har brunnit upp. Han har nu bränt av en säkerhetszon, som han kan arbeta mot. Hade hygget gränsat mot skog, hade laget förberett sig mer. Då skulle först allt hyggesavfall ha rensats bort i en zon mot skogen.

Det är dags för nästa slag. Han går upp i vinden kanske 15 meter och häller ut en ny sträng brinnande diesel, parallell med den första. Vinden för elden fram till det första slaget. Så arbetar sig Tracy fram över hygget. Lugnt och metodiskt, slag efter slag, parallellt med det första.

Efter några slag visslar Tracy till. Han behöver mer bränsle. Teamet är samövat. Snabbt kommer en av medarbetarna fram med en ny fylld dunk med tändvätska.

Annars har medarbetarna i laget en lugn dag. På ett så här litet objekt behövs det bara två tändare. På större objekt är det betydligt mer slitigt. Då måste alla vara med och tända. Då blir det litet av en militär manöver. Flera parallella slag tänds samtidigt, och man måste då arbeta i en kil, så att alla alltid har en säker flyktväg upp mot vinden, om något skulle gå snett. Det finns en del miljöträd kvar på hygget. Det sprakar till när elden tar tag i en grankrona. Efter ett tag blir röken mörkare. Det visar att elden är hetare. Röken väller upp i trädkronorna. Den är giftig för träden, och de flesta träden kommer att dö, vilket är bra ur naturvårdssynpunkt.

Kall mark
Hade det stått fröträd på hygget, hade Tracy försökt få en lugnare brand. Han hade kanske också väntat till en blåsigare dag, eftersom vinden då för bort den giftiga röken innan den når upp i tallkronorna.

Till slut är de två tändarna framme vid hygges lovartskant. Sista slaget tänds på. Och sedan sätter man sig och följer branden. Efter en knapp timme har det brunnit klart. Det är dags att besiktiga dagens arbete. Det brinner fortfarande från några stubbar. Resten är svart aska.

Trots att det brunnit rejält för bara en liten stund sedan, så är marken förvånansvärt kall. Det går bra att lägga handen på den svarta askan.
— Men undvik att gå på de ställen där askan är vit! De kan vara mycket varma, varnar Mats Andersson.

Tracy är nöjd med dagens arbete. Det har brunnit lagom hårt. Det allra översta lagret av humusen har bränts av, men en liten bit ner är marken helt opåverkad.

På något ställe har elden smitit ut i den omgivande myrmarken. Snabbt och vant släcker Mats Andersson genom att lägga ut fuktig torv över elden.

Wildland Fire har nu gjort sitt jobb, och markägaren, MoDo, tar över. Bolagets personal kommer att bevaka hela natten och en bra bit in på nästa dag.
— Egentligen behövs det ingen bevakning under natten, säger Mats Andersson. Den stora risken är i morgon bitti, då solen börjar värma hygget. Då gäller det att vara vaksam, och kontrollera att elden inte har spritt sig. Framåt dagen kan det sedan vara lämpligt att släcka kvarvarande bränder i stubbar och myrstackar.

Så åker laget iväg till nästa uppgift. En 40 hektars naturvårdsbränning mot kanten av Sonfjällets Nationalpark.

Text: Carl Henrik Palmér