”Miss att låta eken dö”

Anders Broby är lärare på Svenska Jägareförbundets kursgård Öster Malma. Han har många idéer om hur skogsbrukare kan skapa mer foder till det vilda. Så att skogarna kan bära högre viltstammar.
– Så snart viltskadorna kommer på tal finns det många som säger att man måste skjuta ner viltstammen. Men det finns inget linjärt samband mellan antalet älgar per tusen hektar och skadorna på skogen. Däremot finns det ett tydligt samband mellan hur stora skadorna är och tillgången på viltfoder – givet en viss stam av till exempel älg.
– En lagom stor älgstam kan vara två älgar per tusen hektar om det är ont om foder. Men tio eller tolv om utbudet är bra.
En rejäl viltåker är ett idealiskt sätt att skapa foder, menar han. Om man anpassar sig till vad som odlas på den vanliga åkern och använder svårbrukade åkergipar kan kostnaden hållas nere lite. Att lägga ut ensilagebalar kan också fungera. Men enligt Anders och många andras erfarenhet bör de i så fall läggas ganska långt från de ungskogar som ska skyddas mot betet. Avståndet bör nog vara 500 till 1000 meter.

Lövröjningen i skogen slår hårt mot viltbetet. Men den effekten kan man vända på genom att röja i midjehöjd.
– Numera finns ju kedjeröjsågar som gör arbetet enklare. Högröjd lövsly ger kilo och ton av foder i landskapet. Jämför det med vad man får ut av arbetet att sätta ner sticklingar av salix – där de flesta kanske ändå dör för att man inte har stängslat ut viltet.
Men lövet bör bara högröjas i granskog. I tallskog drar lövstubbarna till sig viltet som också ger sig på tallen. Däremot kan det gå bra att högröja i ren tallskog. Då väljer älgen gärna de kapade tallarnas skott. Betade eller kapade träd är fyra gånger så smakliga för klövviltet som orörda träd, påpekar Anders.

I rena lövungskogar bör man vara försiktig med röjningen. Fredrik Widemo som är naturvårdsansvarig på Jägareförbundet menar att aspen behöver koncentreras i landskapet för att klara sig om vilttrycket är högt. I täta aspungskogar blir det bete i kanten, men inte så mycket längre in.
– Man brukar säga att det är bäst att röja först när aspens glansbark har blivit skorpbark. Men min erfarenhet är att man kan behöva vänta längre.
Utmed vägarna kan man röja ner slyet i midjehöjd. Det blir foder åt klövviltet samtidigt som djuren under jakt ofta trippar lugnare över vägen i stället för att ta vägen i två språng när de kommer ut ur den högstammiga skogen. Skotten blir säkrare.
– Dessutom torkar vägen upp bättre om man har röjt ner runt vägarna, påpekar Anders Broby.

Ett vägröjningsaggregat som slår av vegetationen med kedjor är ofta det billigaste sättet att skapa sådana häckar. Hur bred zonen ska göras är en fråga om hur mycket skog man vill släppa till. Eller vad Skogsvårdslagen tillåter.

När det gäller avvägningen mellan virke och viltvård pekar Anders på ett alternativ till dagens lösning. Han jämför med naturvården. Där är debatten intensiv om mycket av mångfalden kan säkras genom vardagshänsyn – eller om man bör släppa större arealer till naturvårdsändamål och intensivodla på resten av marken. Man kan tänka sig en liknande lösning för viltvården – där viltet får större frihet på en del av arealen men stängslas ute från intensivodlingen.
– Det är en intressant diskussion, men själv tror jag nog att det är bäst om vi klarar att skapa så mycket foder att vi kan behålla viltet i hela skogen.

Text och foto: Bengt Ek