Arne trummar för valvbågar

Skogsstyrelsens guru på skogsbilvägar, Arne Öberg, har närmare 40 års erfarenhet av lyckade och misslyckade skogsbilvägar. Särskilt illa tycker han om alla fellagda trummor som innebär ett vandringshinder för fisk och andra vattenlevande organismer.
Arnes lösning på problemet heter valvbågar. En trumma som är halv, delad längsgående. Med en sådan blir vattenövergångens botten naturens eget jordmaterial. Helt enkelt en fortsättning på ån eller bäcken.

Han skräder inte orden över hur okunniga många vägbyggare är. Här handlar det om mycket små merkostnader för att få vettiga vattenövergångar. Vanligaste felet är att underdimensionera trummans diameter så att trycket blir för stort. Det bildas en kraftig vattenstråle vid utloppet med förödande erosion som följd. Fiskarnas lekgrus spolas bort. Ofta läggs också trummorna så att åns botten eroderas och sänks vid utloppet, vilket innebär att det uppstår ett litet vattenfall som inga organismer tar sig över, menar Arne Öberg.
— Jag har blivit allergisk mot vanliga vägtrummor. I mitt område i Västerbotten påstår jag att var tredje trumma är ett vandringshinder. Överfört till hela landet innebär det att cirka 2000 trummor byggs fel varje år. Ve och fasa.

Ett annat bekymmer är när en väg måste dras över en myr eller mosse. Det är vanligt att sådana vägar brukar byggas med vägdiken. Det är förödande eftersom de kommer att fungera som markavvattning. Andra bekymmer är obetänksamhet vid kulturlämningar och kring nyckelbiotoper. Nya skogsbilvägar påverkar inte bara vattendragen. Ibland görs olagliga täkter av till exempel naturgrus. Och så finns det ogenomtänkta vägbyggen som fragmenterar landskapet.
— Vid alla de här situationerna krävs samråd mellan Skogsstyrelsen och berörda parter. Det visar sig ofta att det finns bra alternativ som ger minimal miljöpåverkan. Nackdelen är ibland att vägarna måste dras en längre sträcka runt myren eller de skyddsvärda områdena. För det mesta kompenseras det av att båtnadsområdet för vägen blir större, menar Arne Öberg.

Genom samrådet kontaktas flera fastighetsägare, särskilt om vägen måste dras över annans mark. Grannarna får nytta av vägen och kan bidra. En samverkan mellan skogsägare kan ju också göra vägen kortare. Samråd är bara ett krav om naturmiljön väsentligt kommer att ändras. Annars är det bara en rekommendation.
— Vi ser ju samrådet som ett stöd till markägaren. Vi kan föreslå bra åtgärder och hindra andra som väsentligt kan ändra naturmiljön. Det kan vara svårt att avgöra vad som innebär brott mot naturmiljön. Men genom samrådet förhindrar vi att lagen överträds, understryker Arne Öberg.

Däremot kan en anmälan av ett vägprojekt vara obligatorisk enligt skogsvårdslagen eftersom det kan innebära förändrad markanvändning. All förändrad markanvändning över 0,5 hektar är anmälningspliktig. En skogsbilväg med sidoområden kan variera mellan 12-18 meters bredd. Ofta behövs det inte mer än 300 meter väg för att nå 0,5 hektar. Dessutom är allt arbete i vatten tillståndspliktigt om det kan skada allmänna eller enskilda intressen. Mindre vattenövergångar är därför i regel inte tillståndspliktiga idag. Arne Öberg menar att skogsbruket måste sköta sådana här arbeten omsorgsfullt.

— Vi har lagens ögon på oss. Och det vore trist om lagar och regler skulle behöva skärpas. Redan nu är nya skogsdiken tillståndspliktiga och även en trumma kan i vissa fall betraktas som avvattning. Då är gränsen till generellt tillståndskrav för skogsbilvägar inte hög, menar Arne Öberg. Nej det finns bara ett sätt. Tänk på vattenlevande djur och deras behov!

Text: Lars Åkerman
Foto: Skogsstyrelsen