I början av 1800-talet stod avvittringsprocessen fortfarande och stampade. Idéerna från 1780 om avvittringen som ett verktyg för att skapa beskattningsbara enheter, bestod. Nu kom även nya ideer om den enskilda äganderätten att slå igenom. Efter 1809 års statsvälvning när enväldet efter Gustav III avskaffades svepte nya idéer över Sverige. Detta skapade livliga diskussioner i riksdagen. Liberala tankar angav tonen och man ansåg att de till kronan avvittrade områden borde i första hand användas för att gynna nykolonisation och därmed bebyggande och uppodling av landet. Dessutom skulle inte kronan äga skog. Denna skulle istället ägas och förvaltas av järnbruken och den spirande skogsnäringen.
Med dessa synpunkter som grund kom avvittringsarbetet igång igen 1820 med en ny avvittringsstadga för Jämtland, igen! Därmed inleddes avvittringsverkets yngre del.
Den högsta tillåtna arealtilldelningen hade i 1780 års instruktion bestämts till 1400 tunnland samt 1801 utökats till 3000, vilket också fastställdes 1820, impediment oräknat. Vidare beslutades att maximiarealen i fjälltrakterna borde höjas till 4500 tunnland.
Sedan alla enskilda fått sitt och svaga hemman fått fyllnadstilldelning tillföll resten kronan. Denna mark skulle dock i sin tur indelas i nya hemman, och förrättningsmännen hade beordrats att tillse att även dessa innehöll tillräckligt med odlingsbar mark för att garantera en framgångsrik kolonisering.
Anläggare av järnbruk skulle ej få företräde framför vanliga nybyggare. Kronomarker som ej kunde användas till nya hemman eller torp indelades till kronoallmänningar. Härjedalen där avvittringsarbeten ej förekommit skulle genomgås efter i stort sett samma stadga som Jämtland. 1871 var hela Jämtlands län avvittrat och klart.
Nya riktlinjer
1824 var det dags för en ny avvittringsstadga som kom att gälla Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. I denna stadga påtalades kolonisationen som det viktigaste syftet ännu tydligare.
Sågverken
Omkring 1850 började sågverksbranschen att expandera kraftigt vilket gav till följd att virkesexporten och timret och därmed skogsmarkens värde ökade enormt från att tidigare varit praktiskt taget värdelös.
Vad har vi gjort!
Skogsstyrelsen påpekade angående avvittringsverket i Jämtland att ”den bästa skogsmarken och vackraste skogen ofta blifvit, såsom ej tjänlig för mulbete, hänförd till impediment eller oduglig mark”. Samma vilseledande klassifikation torde till viss del ha gjorts även i Västernorrlands och Gävleborgs län.
Läs mer