Avvittringen var en lantmäteriförrättning som tillkom för att skapa gränser mellan Kronans och byalagens skogar. Den här processen pågick från 1600-talet till tidigt 1900-tal. Genom avvittringen erhöll många hemman i Norrland stora skogsarealer.
Skogsmarken i Syd- och Mellansverige var på ett tidigt stadium uppdelad. Detta påskyndades av den ökande folkmängden. Klara avgränsningar var ett måste för att undvika stridigheter.
De stora norrländska ödemarkerna betraktades länge som ingenmansland, där den som ville kunde slå sig ner utan att i praktiken vålla olägenhet för andra. Sitt näringsfång kunde man bedriva mycket extensivt, det vill säga jaga och fiska, låta djuren beta samt bedriva slåtter många mil åt alla håll från boplatsen. (”I Norrland hafva vi ett nytt Indien….” – Axel Oxenstierna.)
Under 1600- och 1700-talen blev skogstillgången med kolved för liten för att försörja den ökande järnhanteringen i Bergslagen. Nyetableringar av bruk styrdes därför norrut till mer skogrika områden. Bland annat längs de norrländska kustområdena etablerades en mängd hyttor och bruk som fick malm och tackjärn sjövägen från Mellansverige. Till en början fanns ingen brist på kol och från centralt håll hoppades man och försökte även styra så att järnhanteringen fortsatte att utvecklas norrut längs kusten.
Ganska snart klagade man dock från järnhanteringen över konkurrensen om skogen, främst från trävaruhanteringen och allmogens svedjebruk. Kronan fick upprepade gånger ta itu med detta för att lokalt lösa kolbehovet för den gynnade järnhanteringen.
Gränsdragningar mellan Kronans skogar och böndernas skogar har i Sverige gjorts i etapper från sent 1600-tal till tidigt 1900-tal. Mark som inte kunde påvisas vara ägd av andra tillföll staten. Kronoöverloppsmarken nyttjades till att tillgodose järnbrukens växande behov av skogsråvara eller till att främja anläggande av nybyggen. Sedermera kom även tankarna på att främja kolonisationen av Norrland och skapa bärkraftiga fastigheter som staten kunde uppbära skatt ifrån.
Förrättningarna påbörjades under andra halvan av 1600-talet och avslutades i stort först på 1920-talet. (Det finns dock idag, år 2003, områden i Dalarna som ej är färdigavvittrade). Avvittringens genomförande reglerades genom förordningar som ändrades och ersattes med nya allt eftersom tiden gick och förhållandena ändrades. Ideerna om skapa enhetliga brukningsenheter inom jordbruket, Laga skifte och storskifte som kom igång under mitten av 1700-talet påverkade också avvittringsprocessen.
Statens syn på skogen varierade över tiden från litet kontrollbehov till stort. Utmarksskogens nyttjande varierade mellan statligt kontrollerad skog och lokalt kontrollerad mark avsedd för livsmedelsproduktion (se Händelser under tre sekel).
Genom avvittringen erhöll många hemman i Norrland stora skogsarealer, som på den tiden inte kunde användas för annat än kreatursbete, vedbrand och husbehovsvirke. För den enskilde bonden var skogen mer eller mindre värdelös. Skog var billig att köpa och därför begärlig för den som i mitten 1800-talet började med trävaruförsäljning samt ägde kunskap och hade ekonomiska resurser.