Förhandlingarna mellan Statens fastighetsverk och Naturvårdsverket om att skydda tiotusentals hektar fjällnära skogsområden drog ut på tiden. Men nu är de äntligen klara.
Under förhandlingarna har man inte alltid varit överens, men en sak har man gemensamt: ingen av dem nämner något om hur de kan nyttja denna stora resurs med avkastning.
Bägge parter verkar enbart se områdena som skyddsobjekt som kommer med en kostnad.
Jag anser att statliga markägare bör ålägges att upprätta ett ägardirektiv med skötselplan som uppdateras vid behov, dock senast var tionde år. Miljöhänsyn och målet med statens ägande av marken skall även anges på samma sätt som i skogsbruksplaner.
Om den principiella uppfattningen att all mark är en naturresurs accepteras öppnar sig många möjligheter. En bonde, en tomtägarförening, en skola/universitet, en församling, en turistanläggning, en sameby kan tilldelas skötselansvaret av ett statligt markområde.
Den enskilda markens uppsatta mål, inklusive potentiell användning och skötselbehov, ligger till grund för om nyttjaren ska betala arrende eller kanske har rätt till ersättning från ägaren.
Utgångspunkten att all mark är en naturresurs är tillämpbar oavsett ägare och karaktär av mark- eller vattenområde. Idag är mycket mark helt eller delvis avställt från skogsbruk, så kallad hänsynsmark.
Avställningen görs trots att det är välkänt att marken många gånger med försiktighet kan betas, röjas eller gallras. Den kan då ge ekonomisk avkastning och främja biologisk mångfald samt öka tillgängligheten för besökande.
Att som många miljöintresserade sätta likhetstecken mellan skogsbruk och artfattigdom är okunnigt. Om de miljöintresserade släppte sin ovilja att ha kontakt med markägare och markbrukare skulle ett fruktbart samarbete kunna utvecklas. Tillsammans skulle man kunna utveckla en djupare kunskap än dagens.
För den pågående EU-processen som ska fastställa miljöhänsyn i produktionsskog, inom EU centralt och i varje enskilt land, är ovanstående en vidareutveckling av mina tidigare förslag publicerade i denna tidning.
För all mark, för både produktion och hänsyn, skulle mycket vinnas genom att betrakta varje hektar som en resurs för någon form av bruk och nytta, istället för att skydda den till en kostnad. Oavsett om det är skogsbruk, ängsbruk, jordbruk, besöksändamål eller miljöbruk (aktiv eller passiv) är det en nyttighet.
Idag är miljöintressenternas utgångspunkt att all brukning av mark är en störning av jungfrulig miljö som helst borde hållas helt orörd.
EU:s centrala process, som den kommer till uttryck i miljö- och klimatlagstiftning, bygger på miljöintressenternas synsätt. Men ju mer tätbefolkad jorden blir, desto mer förlegat blir det.
Praktiskt taget all mark är redan starkt påverkad av människorna. Uppe i norra Sverige med samernas renhjordar kan man se vilken påverkan på naturen dessa har.
Idag anstränger sig EU för att hindra avskogning och för att restaurera relativt nyligen avskogad mark. Om EU utvidgade denna ambition till att allt hav och all mark, även sedan urminnes tider avskogad sådan, skall betraktas som resurs, vore mycket vunnet. Det vill säga att all mark som ligger outnyttjad om möjligt skall återbeskogas eller skötas på ett för miljön och klimatet gynnsamt sätt.
Med den utgångspunkten kommer alla medlems- och kandidatländer kunna bidra till EU:s aktivering av landsbygden samt miljö- och klimatarbete.
För att detta mycket omfattande utvecklingsarbete skall bli meningsfullt krävs betydande ökning av forskning inom dessa områden. Tyngdpunkten bör ligga på att stärka ekosystemens resiliens istället för, som idag, på enskilda arters fortbestånd.
Både berörda myndigheter och intresseorganisationer har dock åtskillig kunskap att utveckla och överföra innan det är dags för mer storskalig miljö- och klimatpolitik i verkligheten.
WILHELM DYRSSEN