– Äntligen, nu hoppas jag att det 30-åriga kriget är avblåst, utbrast överjägmästaren Uno Wallmo på föreningen Skogens årsmöte år 1925. ”Kriget” hade handlat om nyttan av naturlig föryngring, och Wallmo var härföraren som ledde självföryngringens försvarskrig mot såddens och planteringens offensiver.
Uno WallmoMen kriget visade sig långt ifrån vara över. I SKOGENs nekrolog över Wallmo, 21 år senare, skrev vi: ”Kring Uno Wallmos minne komma länge stridens friska fläktar att svepa.”
Nu, snart hundra år efter Wallmos fredsdrömmar, har de friska fläktarna mer övergått i ställningskrig. Något större samförstånd finns det i varje fall inte mellan tillskyndare av hyggesfritt och trakthyggesbruk.
Så när vi i det här numret (SKOGEN 6-7/2017) skriver om skogens folk kan det vara värt att lyfta fram en av skogsbrukets genom tiderna färgstarkaste profiler. Slarvigt brukar Uno Wallmo numera beskrivas som ett slags Don Quijote som stred mot alla former av hyggen och enögt hyllade den stamvisa blädningen. I själva verket förespråkade han lokal anpassning och eget tänkande – ett budskap värt att påminna om än i dag.
Med hjälp av den då nya Presslerska tillväxtborren hade Wallmo som nyutexaminerad jägmästare på 1880-talet studerat årsringarna på de träd som stod kvar efter gallring. De växte inte särskilt mycket bättre tack vare gallringen, menade han. Däremot skulle skogen nog ta mer fart om man gallrade bort de stora träden i stället.
Det här var en epok när skogsbrukets företrädare hellre diskuterade olika sätt att sköta skogen än hur man med teknik och likriktning uppnår smidigast möjliga virkesflöden just in time. Så även blädare kunde göra en klassisk förvaltarkarriär. Wallmo blev ganska snart överjägmästare – 1903, samma år som riksdagen beslutade om Sveriges första skogsvårdslag. Därmed kunde han med pondus argumentera vidare för sin sak.
Hur ska man då sköta skogen om man vill bli sin egen Wallmo? Sträva efter hög kubikmassa per hektar genom att lämna träd som är växtliga och av god kvalitet, även om de har blivit grova. Träden kan lämnas enstaka eller i grupper. Hugg de dåliga och oväxtliga träden, men bara om dessa träd betalar avverkningskostnaden. Och sträva efter naturlig föryngring!
Men varje plats kräver sin skötsel. Även Wallmo tyckte att det gick för långt när en av de ivrigaste blädarna, en länsjägmästare i Blekinge län, menade att ingen duktig skogsbrukare någonsin behövde sådd eller plantering:
– Skräp till skogskarl som inte kan föra yxan så att han åstadkommer naturlig föryngring var som helst, brukar man citera länsjägmästare F af Petersens.
Wallmo höll inte med. Det måste inte vara antingen eller i hela landet, menade globetrottern, svältkonstnären, livsbejakaren och den stormige skogsdebattören Uno Wallmo.
Det är kanske dags för en come back?
UNO WALLMO
FÖDD: 29 april 1860 i Ljusnarsbergs socken, Örebro län. Död den 3 november 1946.
STUDIER: Jägmästare utexaminerad från Skogsinstitutet 1882.
KARRIÄR: Bl a jägmästare i Jönköpings resp Örebro revir, överjägmästare i Bergslagsdistriktet 1903. Blev 1920 chef för distriktet Stockholm-Gävle. Ledamot av kommittén angående skogsstatens lönefrågor och ordförande i kommittéerna rörande den högre skogsundervisningens omorganisation (1906-08) samt för taxeringen av Värmlands läns skogar 1910-12. Vice ordförande 1907–12 för Föreningen för skogsvård och från 1918 ledamot av Lantbruksakademien.
VERK: Bl a boken ”Rationell skogsafverkning” (1897) som väckte stor uppmärksamhet inom skogskretsar med sin kritik mot kalhuggning av äldre skog och bristen på aktiv skötsel av yngre växande skog och aktiva föryngringsåtgärder.
SKOGEN 6-7/2017