På Östkusten i trakterna av Vimmerby undersökte SLU-forskare hur viltskydd fungerat på tallplanteringar som gjordes på 40 hyggen 2020. Hälften av plantorna var viltskyddsbehandlade, hälften obehandlade.
Professor Urban Nilssons råd är att viltbehandla alla tallplantor. Går allt bra kan betesskadorna begränsas till några procent. Men ganska många av de studerade ytorna hade stora betesskador trots viltbehandling.
– Det finns föryngringar som klarar sig utan bete, men vilka är nästan omöjliga att förutse. Alla är mer eller mindre i riskzonen, säger han i ett nyhetsbrev från SLU i Alnarp.
Det troligaste är att skyddet regnat bort. En markägare som har möjlighet att pricka in en regnfri dag för att sätta in behandling bör alltså försöka göra det.
– Vår hypotes är att regn är boven i dramat, men vi behöver veta mer, säger han.
Att djuren blivit vana vid att de behandlade talltopparna är lite udda kan också spela in. Det finns exempel på att djuren vant sig vid fladdrande band och ljud som från början varit avskräckande.
På de studerade ytorna användes viltbehandling i form av medlen Trico och Arbinol. Det ena medlet har en doft av får som klövviltet ogillar. Det andra medlet består av vit färg som är obehaglig att tugga på. En tredje metod var att sätta frystejp på toppskotten, likt flaggor.
– På det hela taget var alla tre metoderna lika effektiva, men det här var ingen jämförelse mellan olika medel utan en pilotstudie för att se om det överhuvudtaget är någon idé att behandla plantorna, säger Urban Nilsson.
Idealet är att behandla plantorna varje år tills de blir ett par meter. Men viktigast är att göra det under första året eftersom plantorna då riskerar att dödas av viltbete, anser han.
I norra Sverige är läget annorlunda eftersom snön oftast täcker plantorna de första åren. För att lära sig mer om förhållandena där gör forskarna nu ett liknande försök i Norrland.