Nu måste allt större virkesvolymer hämtas på de marker man tidigare kunnat undvika, lågmarkerna. Dikade torvmarker, där skogen nu mognat efter 1900-talets stora dikningsprojekt. Svartjordarna. Skvattrammyrarna.
Skogsbruket har redan svårt att leva upp till sin körskadepolicy vid vanliga avverkningar.
Går det att utmana gränserna ytterligare? Frågan är principiellt högintressant.
Å ena sidan är skogsbruket under lupp. Körskadorna skaver. Att misslyckas är att göra branschen en björntjänst.
Å andra sidan jagar branschen tekniska genombrott. En lyckad kombination av metoder och teknik skulle göra stora arealer problemmarker tillgängliga för avverkning. Det vore en stor framgång.
SKOGEN kontaktar Inge Gustafsson, skogsentreprenör i Uppland. Hans maskingrupper jobbar åt Hargs Bruk och BillerudKorsnäs, och han har en hel del lågmarker att avverka. Och efter gungande testkörningar på Bergviks marker i Gästrikland är hans specialutrustade maskiner nu igång på Orrmossen utanför Gimo.
– Skördaren har gått igenom på ett ställe, men skotningen har gått bra tack vare den nya tekniken, säger Inge, som testat flera lösningar.
– Först investerade jag i Ponsses 10-hjuliga skotare. Mina uppdragsgivare låg på mig ordentligt, så jag föll till föga. Okey, den är väldigt bra på lågmarkerna. Men den kommer inte till sin rätt i normal slutavverkning.
Det extra hjulparet har ganska känsliga däck och fälgar; en lång boggi bryter mycket i sidled och efter 1300 timmar har skotaren haft sex punkteringar. Nyligen var både Ponsse och Nokian där och tittade. Bekymrat. De har lovat att lösa problemet.
– Till slut lyfte vi av det sista, femte hjulparet för att kunna köra på vanlig mark, säger Inge. Då bryter boggin inte i sidled, men man törs inte gärna backa med maskinen eftersom den extra boggin ligger fri och är känslig för påbackning.
– Men det här tror jag också mycket på, säger han och visar sin 1710:as breda band från Olofsfors. De är en bärande modell, 106 cm breda och det enda paret i Sverige. BillerudKorsnäs, som har en mycket stor andel lågmarker i sitt virkesavtal med markägaren Bergvik Skog, har köpt dem och nu är det Inges uppgift att testa banden. Han kombinerar dem med ett par 92 cm kombiband på framboggin som ger lite dragkraft. Priset för banden bedömer Inge till cirka 200 000 kronor.
Ute på den gamla myren gungar marken lätt, men den har hållit. Fast inte utan specialåtgärder.
– Nej, här är allt riset kvar. Vi tar inte ut någon grot, för det måste vi köra på. Vi har de här jättebreda banden och vi har mest kört halva lass, utom på någon lite fastare del av trakten.
Det låter dyrt? – Ja, utan tvekan blir det dyrt, säger Inge Gustafsson. Men alternativet är att flödet stannar av, och det blir för-stås dyrare för skogsindustrin.
Banden kan bara användas på mjuka marker. Stenar, stubbar och lutningar kräver dragande band, så man måste ha två olika uppsättningar. Och de väger fyra ton paret.
– Det blir en del logistik och det är inget man slänger upp på ett släp, direkt… Och det bidrar förstås till att kostnaden stiger ytterligare, konstaterar Inge Gustafsson. Det är lätt att man glömmer den typen av effekter.
Dessutom är det ofta en stenig backe mellan skogsbilvägen och den obäriga trakten. Där funkar det dåligt med breda, bärande band. Då måste man ta dit en grävare som ordnar en körbar basväg.
Text: Sverker Johansson