”Vi kan lära av inventeringar från förr”

Bild för Karin Lepikko Written by Karin Lepikko On the
FÖRENINGEN SKOGEN KOMMENTERAR. När Per Hultengård städar lådor hittar han en högaktuell broschyr om nyckelbiotoper – från 1993. Allting går igen, konstaterar han. Men det finns en del att lära från förr.

Jag städar och plockar i sedan alltför lång tid osorterade gamla skåp och lådor och döm om min förvåning om jag minsann inte hittar en liten skrift från Skogsstyrelsen som heter – ”Nyckelbiotoper i skogen”.

Annons
Annons

Dagsaktuell som bara den. Och då är den ändå från 1993!

På omslagsbilden finns en lunglav med fruktkroppar och i skriften berättas om hotklassificering av arter som alpraktbaggen och buksposnäckan och att vår kunskap om skogens rödlistade arter och deras livsmiljöer är bristfällig.

Och därför hade Skogsstyrelsen redan 1992 fått regeringens uppdrag att genomföra en nyckelbiotopsinventering för att förbättra kunskapsläget. Och kurser anordnades det dessutom för markägare och andra skogligt intresserade, åtminstone kan jag se att min far deltog vid en i Mjölby. 

Så allting går igen.

För nu är det ju åter dags att inventera nyckelbiotoper. Skogsstyrelsen har den förra regeringens uppdrag att göra det och så länge det inte ges andra besked, så kör man på.

 

INTE OKONTROVERSIELLT

Jag vet inte hur debatten gick 1993, men jag kan tänka mig att det här med nyckelbiotoperna – då som nu – inte var okontroversiellt. Vad kommer inventeringen att innebära för mig som skogsägare? frågade sig nog en och annan oroat. Inte minst som alla då hade den förhatliga skogsvårdsavgiften i färskt minne. (Den hade avskaffats året innan och för den som inte var med då, så var skogsvårdsavgiften en avgift som togs ut av skogsägarna, baserad på skogens taxeringsvärde. Sista året var den 0,8 promille, men det kunde bli rätt mycket pengar det också och i praktiken var den ju ingen avgift utan en skatt, även om det lät snyggare att kalla den för en avgift.)

Jag kommer ihåg ett informationsmöte på Skogsstyrelsen på Hantverkargatan i Stockholm något år senare som jag tror handlade om riksskogstaxeringen. Misstänksamheten var stor bland många av oss skogsägande åhörare:

  • Det där gör ni bara för att kunna återinföra skogsvårdsavgiften, muttrade någon misstroget, minns jag.

Och där någonstans har vi, som så ofta, den ömma punkt som handlar om att vi skogsägare vill sköta vår skog själva med frihet under ansvar, som handlar om äganderätten, och om att ingen – allra minst staten - ska komma och tala om för oss hur det ser ut i vår skog och vad vi får och inte får göra. Skulle inte vi känna till och vårda vår egen skog bäst? Och än mindre vill vi beskattas med ”avgifter”.

Därmed åter till dagens inventering av nyckelbiotoper. Det finns – som bland andra Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist framhållit i sin blogg https://skogsstyrelsenherman.wordpress.com/- skäl att påpeka att en nyckelbiotop inte är en skyddsform, inte är en biotop och inte ett naturreservat. Det var man noga med att säga även 1993 och man underströk att ”markägarens frivilliga insatser kommer naturligtvis i första hand när det gäller att bevara de pärlor i skogen som nyckelbiotoperna utgör”.

Och visst är det så, men ändå väcker det mycket oro och tankar om att ”en död hand” ska läggas över skogen. För det är ju samtidigt så att om nyckelbiotopen är särskilt intressant så kan det hela en dag övergå i ett beslut om biotopskydd. Och nåde den markägare som då ens rör en pinne i biotopen.

 

LITE AV ETT SLAGTRÄ

1993 fanns inte certifieringssystemen. Och FSC verkar i dag ha blivit lite av ett slagträ i en debatt, där det inte alltid är så lätt att hänga med.

  • Ni har ju själva valt att certifiera den skog där det mesta av nyckelbiotoperna finns, så vad bråkar ni om, säger den ene.  
  • FSC är till för storskogsbruket och det statliga skogsägandet, där det finns utrymme för avsättningar som småskogsbruket och den enskilde skogsägaren inte har, säger den andre.

Någonstans har nog båda rätt.

Vi får väl se hur det går med den nya nyckelbiotopsinventeringen. I grunden är ju tanken om att genom ökad kunskap slå vakt om biologisk mångfald och artbevarande både viktig och god.

Det jag önskar är att den genomförs i en öppen och ömsesidig dialog, med god framförhållning och utan pekpinnar. Att vi skogsägare visas respekt och hänsyn medan vi å vår sida slutar att demonisera statens och myndigheternas ambitioner. Där har vi nog alla var sin läxa att göra.

Så låt oss lära av historien. För allting går igen. (Låt det dock bara inte gälla skogsvårdsavgiften).

PER HULTENGÅRD

Styrelseledamot i Föreningen Skogen och skogsägare

 

 

Publicerad:
  • Jan Hedberg

    ”Lär av Kanada – såga mer skadat timmer”

    SKADOR. I Kanada har sågverken lärt sig ta hand om insekts­skadat virke. Det kan Sverige ta efter, anser Jan Hedberg som har god kännedom om nordamerikanskt skogsbruk. Men svenska företag säger att marknaden för skadat timmer är för liten.
  • Annons
  • Gert Adolfson

    ”Biometrias styrelse ­behöver fler renodlade ­säljare”

    PARTER. Biometrias styrelse ska representera både säljare och köpare på virkesmarkanden – men de renodlade säljarna är underrepresenterade, anser Svenska kyrkan. Nu är en liten förändring i alla fall på gång.
  • Arbete med röjsåg

    Det är verktygen som ska jobba

    MOTORMANUELLT. Kristina Lagerstedt är ergonom och arbetsmiljöspecialist på ­företaget Avonova i Växjö som erbjuder företagshälsovård. Kristina möter bland annat kundföretag inom skogsvård. 
  • Annons
  • Kroppen är din bästa skogsmaskin

    MASKINFÖRARE. Det är ett segt och envist arbete att förbättra arbetsmiljön i skogen, oavsett om du gör det för andra eller för dig själv. Men det lönar sig. Och små förändringar kan i längden göra stor skillnad.
  • Han vill starta ideell brandkår

    Det var rörande att se hur vanligt folk i gummistövlar försökte ­hjälpa varandra och sprang omkring med grenar i händerna för att släcka lågorna, säger Kenneth Pellas som anser att du behövs en brandkår med större vattenkapacitet än dagens.
  • Annons