Jag har en klok skogsrådgivare/-inköpare som för många år sedan sa till mig att ”gå med röjsågen så mycket som du tycker är roligt, men inte en timme till – resten kan du köpa”.
Och så rätt han hade. Jag tog till mig det.
Nu är jag sådan att jag tycker att det är roligt att gå med röjsågen, men det är klart att jag inte hinner med mer än en bråkdel. Under sommaren brukar jag dock normalt köra ett morgonpass på några timmar i lämpligt enkelt bestånd.
Men denna knastertorra sommar – 8 mm regn på 8 veckor – vågade jag mig faktiskt inte ut med röjsågen.
Under ett tvåtimmarspass sätter jag normalt sett röjsågsklingan i en sten åtminstone en gång (och i och för sig hellre det än när jag sätter den i ett jordgetingsbo – vilket också har hänt…).
Men röjsågsklingan i en sten är lika med gnistor i den knastertorra naturen är lika med potentiell skogsbrand, så jag vågade mig helt enkelt inte ut.
Det här kan synas vara ett privat problem, men jag tror att många tänkt likadant, såväl skogsägare, inköpare, markberedare som skogsmaskinsförare.
Och jag kollade på mina grot-högar och tänkte att allt som behövs är en cigarettfimp eller en tändsticka, så är den försenade majbrasan i gång!
Men vem vill vara den som drog igång en skogsbrand mitt i sommaren?
Så därför har det stått rätt stilla. För de flesta av oss, tror jag.
Desto viktigare att vi nu sätter fart.
Det är bra efterfrågan och bra virkespriser och en bra dollarkurs – det bör tagga oss alla; skogsägare, inköpare, skogsmaskinsföretag!
Äntligen törs vi dra ut i skogen och jobba som vanligt!
En fin situation, där alla till sist nog är nöjda. Väl medvetna om att den inte kommer att bestå.
Men där får Dysterkvist återkomma med en nog så viktig fråga som står och skaver: Vilken är vår beredskap för brandbekämpning sommaren 2019? Var är närmsta sjö för att hämta vattenbombning?
Och den nog så viktiga – och även politiska – frågan om vems ansvar det är?
PER HULTENGÅRD
Styrelseledamot i Föreningen Skogen