Det knackar på dörren. Jag öppnar. Utanför står en stram grå man som presenterar sig som statens inspektor för byggnadsvård. Han undrar om han får komma in. Javisst säger jag och släpper in honom i min 30-tals lägenhet i en västligt belägen närförort till Stockholm. Jag och min sambo har köpt den för alldeles för dyra pengar, men är stolta över hur fin den är. Generationer innan oss har vårdat den och vi planerar att göra det samma under några år.
– Intressant ekparkett, säger mannen och stirrar ner på sina fötter. Visste du att just denna sort här i Bromma befinner sig i sitt allra västligaste utbredningsområde. Den är väldigt vanlig i Stockholms innerstad, men just här i Bromma, börjar förekomsten tunnas ut.
Jaha… säger jag lite frågande.
– Fantastiskt. Den här skyddar vi, säger mannen bestämt. Vardagsrummet utgör 30 procent av lägenhetens yta. Den delen får du inte röra. Du får inte slita på golvet. Absolut inte slipa det. Och möblering kommer inte på fråga.
Marie Wickberg är medlem och ledamot av Föreningen Skogens styrelse. Är du ännu inte medlem i vår skogliga gemenskap? Läs mer och bli medlem idag!
Klicka här
Men, alltså, försöker jag lite lamt. Vad betyder det här? Hur ska jag någonsin kunna sälja lägenheten vidare? Jag stirrar ner på mitt bonade parkettgolv, som är så fint just därför att jag och säkert tjugo ägare före mig har putsat och vårdat det ömt.
Får jag någon ersättning? Frågar jag samtidigt som kallsvetten tränger fram i pannan.
– Naturligtvis inte, säger den grå inspektorn. Vi skyddar denna parkett med stöd av ett EU-direktiv. Det får du helt enkelt tolerera, säger han, samtidigt har han redan börjat snitsla runt soffor och bord.
– Men jag har ju KÖPT lägenheten för mina surt beskattade pengar, vrålar jag plötsligt. Jag ÄGER den ju. Och det sabla golvet finns ju i varenda lägenhet i innerstan, det är varken sällsynt eller hotat. Paniken växer.
-Det spelar ingen roll, säger mannen sakligt. Vi har bestämt att direktivet ska tolkas såhär, måhända att övriga EU tänker lite annorlunda – och vad ska du förresten med pengarna till?
Ovanstående scenario känns absurt, overkligt och främmande för en rättsstat där ägande och brukanderätten har byggt välstånd och acceptans för myndigheter.
Så är det tyvärr inte. Byt ut lägenheten mot en skog och ekparketten mot en lavskrika eller en bombmurkla och du får fall från verkligheten där skogsägare i praktiken fråntagits rätten att bruka sin mark. Utan ersättning.
Fallen med lavskrikan och bombmurklan, sätter fingret på en glidning i synen på ägande och brukanderätt, men kanske också på en glidning i synen på stad och land.
Landsbygdens röst i debatten är marginaliserad. Tidningsredaktioner lägger ned på löpande band, beslutsfattande centraliseras till större städer och perspektivet utgår i hög grad från stadsbons ögon. Att göra ingrepp i äganderätten för bostadsrättsägare i Bromma skulle vara politiskt självmord, att tyst låta det ske i Bollnäs, Skåre eller Arjeplog skapar inga större opinionsmässiga problem.
Resultatet blir att de värden som under så många generationer byggt vårt välstånd allt mer ses som allmän egendom. Konsekvenserna av det synsättet riskerar att bli långtgående.
Sverige har 330 000 privata skogsägare. Det har vi hittills varit både stolta över och rädda om. De privata skogsägarna, ofta med små fastigheter, är en garant för en mångfald i brukandet, olika sätt att äga skog, en god biologisk mångfald och ett perspektiv som sträcker sig över generationer.
Men vem kommer att vilja bli skogsägare skog när risken blir skyhög? Kommer jag, eller någon av mina syskon att vilja köpa skogsfastigheten hemma när vi i praktiken kan bli rättslösa om en lavskrika väljer att bygga bo? Stora aktörer, med aktiekapital i ryggen, kan ta en kalkylerad risk. Jag – och tusentals andra människor, ofta utanför våra större städer, kommer att tänka två gånger.
Det absolut sorgligaste är att ingen vinner. Inte den svenska landsbygden. Inte naturvården där krut och energi läggs på att skydda fågelarter som faktiskt inte är hotade. Inte Sverige, som verkar ha tappat perspektiv på vad som egentligen bygger vårt välstånd.
Marie Wickberg, kommunikationschef på Mellanskog och ledamot i Föreningen Skogens styrelse.