Dock används nu grödor som majs och vete för produktionen av etanol, vilket är högst tveksamt eftersom det inte tycks ge något överskott på ”ren” (CO2-neutral) energi. Däremot tycks sockerrör ge ett stort överskott. I pressen upplyses vi dock hela tiden om vilka sociala och miljömässiga katastrofer detta innebär. Alla tidningar av klass måste sända journalister till Brasilien eller Borneo för att beskriva problemen med sockerrör eller oljepalmer. Det är ibland en onyanserad svartmålning så bioenergi måste ha starka fiender.
Ved tycks i teorin var ännu effektivare som nettoproducent av ren energi, men det återstår vissa problem med att omvandla veden till drivmedel. Den stora potentialen för att producera biomassa för energi och fiber finns säkert i Syd. Tillväxten i välskötta trädplanteringar kan t.ex. bli 10-15 gånger högre än i Sverige, förutsatt att man odlar på någorlunda produktiva marker.
Bioenergi- och fiberplanteringar kan naturligtvis etableras och skötas på ett mycket dåligt sätt, t.ex. att tät och ”orörd” regnskog ersätts med planteringar. Dock finns det stora arealer i t.ex. Asien som utnyttjas mycket dåligt (fr.a. degraderade gräsmarker).
En stor andel av det som kallas skog i officiell statistik är också mycket degraderade och lågproduktiva, både ekonomiskt och ekologiskt. En omföring till planteringar av sådana marker skulle kunna ge ett signifikant nettotillskott av ren energi och/eller fibrer, och därmed inkomster till folk och nationer. En del skattningar hävdar att det finns 400-700 miljoner ha med öppen mark som skulle kunna omföras till planteringar.
Mycket av denna mark lär dock inte lämpa sig för ekonomiskt bärkraftig produktion av energi och fibrer och vi måste dessutom komma ihåg att det knappast finns några marker som inte används för någon form av produktion i dag, om än bara extensivt bete eller samlande.
Det kommer att bli stor konkurrens om god och medelgod mark under kommande decennier och konflikterna lär bli många, och väl så allvarliga som konflikterna om vatten som uppmärksammas mer. Därför behövs en diskussion om vilka ”trade offs” som kan behöva göras. Det går t.ex. inte att fortsätta att hävda att allt det som nu kallas naturskog måste förbli så för evigt. Vi kommer att tvingas lära oss att acceptera många förändringar.
Arealerna som nu överförs till bioenergiodlingar av olika slag ökar mycket snabbt i dag. Många företag vill göra snabba pengar så det kommer säkert att bli många problem. Det står helt klart att dessa typer av produktion kommer att öka kraftigt under kommande år, oavsett vad vi i Sverige tycker.
Om 50 år kan energigrödor och fiberplanteringar täcka flera 100 miljoner ha. Detta kommer inte att ske utan problem för människor och miljö. Samtidigt är det helt klart att de ekonomiska, sociala, miljö- och klimatmässiga vinsterna med att koncentrera sådan produktion på mindre och effektivt skötta arealer är mycket betydande jämfört med en fortsatt ad hoc och opportunistisk användning av extensiva och lågavkastande produktionsmetoder.
I dagsläget behöver vi mer kunskaper om hur potentiella problem skall minimeras och förutsättningar tas tillvara. Vi vet alltför lite om vad som är de bästa metoderna att skapa planteringar i olika sociala miljöer. Ganska säkert måste småskaliga bondeplanteringar bli en huvudmetod. Det är nödvändigt att forskning och utvecklingsorganisationer involveras i arbetet med att hitta fungerande metoder. Görs inte detta kommer vi att få en mängd problem. En satsning av detta slag och med denna målsättning skulle kunna bli ett mycket viktigt instrument i kampen mot fattigdomen på landsbygden om det gjordes rätt.
Viktiga grödor, för vilka det finns en stor efterfrågan och betalningsvillighet, skulle kunna produceras i många fattiga områden. Det vore säkert bättre för att minska fattigdom än REDD, och det vore definitivt bättre om Sverige gav stöd till att hitta ekonomiskt, socialt och miljömässigt acceptabla metoder för bioenergi- och fiberproduktion istället för att trängas i ett redan överinvesterat område som REDD.
En satsning på ökad bioenergi- och fiberproduktion i u-länder skulle också kunna vara stöd till något positivt (d.v.s. produktion för att generera inkomster) och inte uppfattas som i-ländernas sedvanliga försök att försvåra u-ländernas önskan att använda sina resurser.
Jag besvarade visst inte den inledande frågan om vem som hatar bioenergi. Platsbristen gör att jag överlämnar den frågan till läsaren.
Reidar Persson
reidar.persson@sprod.slu.se