Skogsindustrin erbjuder nu ’en utsträckt hand’ för att försöka hitta lösningar på de många komplexa frågorna i dagens skogsbruk. I ett tidigare debattinlägg bejakar jag sådana möten. Wilhelm Dyrssen har replikerat genom att lyfta flera andra och nya viktiga frågeställningar.
Jag kommenterar dem gärna:
Dyrssen är orolig för utvecklingen av insekterna i skogslandskapet. Han är också orolig för vad som händer under markytan vid avverkningar. Det är lätt att hålla med och här behöver det forskas mycket mer.
Dyrssen lyfter den centrala frågan om behovet av lönsamhet och vinst i skogsbruket. Jag delar helt denna synpunkt. Om inte det enskilda skogsbruket tillåts tjäna pengar kommer avverkningsviljan att sjunka dramatiskt.
Dyrssen lyfter fram de små och medelstora skogsägare stora bidrag till den biologiska mångfalden just genom sin småskalighet. Även här tycker vi lika. Det finns en betydande grupp av små och medelstora privata skogsägare som under lång tid ansträngt sig att ta vara på naturvärden (långt innan dessa blev hot-spots på den politiska agendan). Dessa ägare är genuint intresserade av skogsbruket, de ägnar sig åt fortbildning, gör egna försök i sin skog, prövar olika skogsbruksmetoder, utvecklar sina egna teorier och har ofta en vetenskaplig hållning till skogen. De har ofta åsikter om skogsbruket som går stick i stäv med skogsägarrörelsen och den virkesköpande industrin. De är viktiga aktörer inom skogens kunskapsekonomi.
Dyrssen vill se mer av självföryngring av tall efter gradvis utglesade skärmar eller luckhuggning med blandade produktions- och miljömål i samma bestånd. Det är helt rimliga ambitioner.
Det kanske intressantaste inspelet från Dyrssen är när han skriver att ”Tyvärr är skogsägarföreningarna så hopkopplade med industrin att de privata skogsägarnas intresse inte lyfts fram som en huvudförutsättning för all verksamhet i skogen”.
Låt mig resonera kring den sista punkten. Cirka 320 000 personer utgör ägare till det enskilda, privata skogsbruket. Av dessa är endast en tredjedel organiserade i skogsägarrörelsens tre föreningar.
Så vi har en grupp på 215 000 skogsägare (den grupp Dyrssen representerar) som inte har någon stark talesman i skogsdebatten och i utformningen av skogspolitiken och därför blir inte deras röst hörd. Det är ett systemfel i dagens skogsnäring.
Kan man ändra på detta? Kan detta kollektiv enas om några starka talesmän? Talesmän som kan agera på den politiska arenan?
Det är uppenbart att Skogsstyrelsen måste i större omfattning engagera denna största ägarkategori i sitt arbete med skogspolitiska och skogsekonomiska frågor. Skogsstyrelsen måste på ett bättre sätt påvisa för politiken att det finns ett spektrum på syn och erfarenheter och inte en gängse syn vad gäller skogsskötsel och miljö bland de enskilda, privata skogsägarna. Akademi och forskning måste på ett helt annat sätt engagera sig i denna kategoris förutsättningar för och mål med skogsbruket. Om skogsägarrörelsen skall vara trovärdig i framtiden måste man engagera sig i denna grupps åsikter om skogsbruket. Miljörörelsen bör aktivt engagera sig i denna kategoris synpunkter och åsikter om skogsbruket även om kanske en sådan relation har varit ansträngd hittills. Men på sätt och vis har de samma värdegrund.
Vad kan denna kategori göra på kort sikt? Jag tror att man måste bjuda in sig själv till ’den utsträckta handens dialog’.
De stora miljörörelserna har accepterat inbjudan. I skrivande stund har inte den organiserade skogsägarrörelsen gjort detta. Därför tror jag att det är viktigt att Dyrssens kategori av skogsägare som värnar om naturvärden tar den utsträckta handen.
Dyrssen säger själv att det inte kommer att ske någon utveckling om denna grupps värderingar inte är beaktad och betraktar ’den utsträckta handen’ som meningslös och ställer sig utanför. I så fall anser jag att man kommer att skjuta sig själv i foten.
Generellt har jag en ett annorlunda systemperspektiv än vad Dyrssen har. Jag är övertygad att man måste se på helheten och inte bara på en kategori om man skall lyckas att få till ett riktigt hållbart svenskt skogsbruk inklusive god biodiversitet.
Till sist, Wilhelm Dyrssen tycker att jag i mitt ursprungliga debattinlägg inte har diskuterat Skogsindustriernas rapport, lönsamheten i skogsbruket, förändringarna i ekosystemen, självföryngringar, och blandade produktions- och miljömål i skogsbruket tillräckligt. Det var inte heller syftet med mitt inlägg.
Syftet var att försöka stimulera till en ny process för skogsdebatten genom att anta Skogsindustriernas utspel om ’den utsträckta handen’.
När det gäller den biologiska mångfalden är jag oroad över en reducerad mångfalds inverkan på ekosystemens och produktionsskogens funktionalitet och resiliens, vilket jag behandlade i en artikel i SvD ganska nyligen. Vi har begränsad kunskap om detta och forskningen inom området måste intensifieras. Det är först när vi har en bild av dessa samband som vi kan introducera ett skogsbruk som befrämjar den biologiska mångfalden i produktionsskogen.
Jag har i ett stort antal tidigare artiklar efterlyst lönsamhetskalkyler i samband med förslag om till exempel ökad virkesproduktion, kollagring, produktion av flytande biobränslen samt nya och existerande skogsbruksmetoder.
Jag har i flera andra sammanhang rörande skogsnäringen efterlyst en helhetssyn.
Jag är av uppfattningen att det gäller också för ’den utsträckta handen’ och där Wilhelm Dyrssens ägarkategori utgör en central komponent men alla ägarkategorier måste omfamnas.
Arbetar vi inte med en helhetssyn så kör vi i diket.
STEN B NILSSON
Internationell skogskonsult och professor vid det internationella institutet för tillämpad systemanalys, IIASA i Österrike.