Jag gillade det inte ens i skolan. Ni vet, man skulle springa runt ett pingisbord och den där lilla, lätta bollen flög runt som en bomullstuss och nån vass en i klassen kunde skruuuva och tja. Vi var några stycken som gjorde gubbar av bollarna istället – byggde på dem hattar, kjolar och skor i färgglad modellera. Förlåt alla ni som gillar pingis. En surt-sa-räven-inledning från en dålig bordtennisspelare. Nu till saken.
Vi spelar trist och icke-konstruktiv ping-pong helt i onödan i vår värld.
På ena sidan bordet står lag Produktion och på den andra sidan står lag Miljö.
Och det är liksom alltid match på något vis. En vass, intressant kunskapspassning från lag Miljö trycks raljant åter från produktionssidan. Tillbaka med bollen bara. Fakta värd att ta på allvar från lag Produktion beskjuts med en skruuuvad filmsnutt från miljölaget. Enkla poäng där någon möjligen vinner slaget men ingen vinner kriget.
Vi har skapat en mental spelplan där man förutsätts välja lag, bekänna färg, stå fast förankrad i en av två, väl definierade ringhörnor. Ärligt talat alltså, kom igen nu – Vart står du?? Miljö?? Eller Produktion??
Jag gillar skogsvårdslagens tydlighet – vi ska bruka våra skogar med lika mycket hänsyn till produktion som till miljö, men ibland funderar jag på om det var där nånstans vi så övertydligt delade upp laget? Inte för mycket av det ena för – underförstått – då kostar det av det andra.
Jag tror inte på antingen-eller och jag avskyr överstereotypa diskussioner. Det skapar korkade, fiktiva låsningar eftersom världen aldrig är svart-vit. Vi måste snacka gråskalor och fyrfärg. Slår vi fast en spelplan som dikterar att det handlar om ping eller pong så kommer vi inte att med gemensamma krafter ägna oss åt att leta smartaste helhetslösningen utan är tvingade till 50-50-balans. I allt. Uppställningen klar. Spela på.
Men tänk om pingisbordet egentligen är runt?
Då skulle vi, VI, alla vi som bryr oss så mycket om våra skogar och alla värden de har möjlighet att hjälpa oss med, behöva slå våra kloka huvuden ihop, riva bort nätet, bygga en koja under bordet och sätta oss och fundera.
Det är inte bara i mediedebatten som vi rallar på. Vi slinter dagligdags också då vi tycker att vi verkligen tänkt till, bakat balanserade kakor och hittat välförankrade konsensuslösningar. I vår egen tidning läser jag om hur vi i branschen utvecklat ”målbilder för miljöhänsyn vid avverkning”. Missförstå mig rätt – målbildsarbetet är toppenbra. MEN – så länge vi måste skriva så här så är miljöhänsyn inte en självklarhet. Självmål i all välmening och – pingisbordet förblir fyrkantigt.
How about ”målbilder vid avverkning?”
I entreprenörskåren föredrar vi numera att tala om kvalitativt skogsbruk. Där ryms allt; hänsyn till människan i maskinen eller bakom röjsågen, hänsyn till övriga fyr- sex- åtta- eller tusenbenta arter som lever i eller av skogen och flora och vatten och vind och respekt för företagande och affärsetik och mikro- och makroekonomi och ja, var och en är fri att fylla i.
Vi måste gå vidare nu. Vi kan inte lägga energin på att smälla tillbaka bollen över nät så snabbt som möjligt utan vi måste verkligen lyssna, analysera och med alla kloka hjärnor som står till buds resonera oss framåt. För det är sannerligen inte en svart-vit värld vi är satta att hantera. Ska vi klara omställningen till bioekonomi, ska vi klara FNs önskan om allmänhetens inflytande i miljöfrågor, ska vi klara ett tryggat marknadsmässigt skogsägande och ska vi klara artrikedomen som vi alla på olika sätt behöver, jaa, då är det nog dags för lite fler regnbågsfärgade lerfigurer också i Skogsverige.
Anna Furness
Vd för Skogsentreprenörerna
och styrelseledamot i Föreningen Skogen