Ensam vid köksbordet med en bag-in-box. Eller hopsjunken i vardagsrummet framför TVn. Det är vanliga men inte särskilt bra ställen att välja när man är stressad, ledsen eller deprimerad. Då är skogen bättre. En fokuserad tur efter svamp, en stunds gråt på en sten utan insyn, eller en kram till en stor tall.
Det där med trädkramandet känns för löjligt för att jag ska våga prova men allt fler verkar göra det. Skogens roll som själasörjare uppmärksammas allt mer och nyligen varnade till och med Vatikanen för att naturen håller på att bli den nya avguden. Larmet kom förstås i kölvattnet på världens mest besökta biofilm, Avatar. Där har djungeln blivit besjälad och busarnas brott är att hugga ner de viktigaste träden. Genomslaget är stort. Det rapporteras att biobesökare drabbas av ”post Avatar depressions”: De mår dåligt när eftertexten kommer för att de tvingas återvända till verkligheten.
Så vad kyrkan än tycker om saken blir ekologin och ekosofin allt mer av en religion. Panteismen, tron på den besjälade naturen, verkar vinna tillbaka mark i västvärlden på bekostnad av kristendomen. I Danmark har skogens andliga lockelse blivit så stor att man tillåtit begravning av människor (åtminstone bisättning av urnor) i skogen.
Med en starkt andlig syn på skogen blir det naturligtvis rätt barbariskt att hugga ner träd, kapa dem, skala dem, hacka och koka. Och i det läget får vi i skogen fråga oss om vi vill göra om resan vi gjorde med naturvården: En resa som skogsbruket till stor del gjorde med örat först, dragna däri av opinion och ideella organisationer. En annan möjlighet är att ta initiativet, att bejaka folks behov av att filosofera under en fura, anförtro sig till en alm, be till en bok, gråta under en gran, tröstas av en tall och begravas i ett bestånd.
De flesta av dessa behov kan naturligtvis klaras av i den brukade skogen, precis som den biologiska mångfalden. Skogarna är öppna i Sverige, stig på och meditera!
Men precis som inom naturvården kommer det troligen även behövas koncentrerade satsningar, andliga nyckelbiotoper. Blir den utveckling som Vatikanen varnar för en belastning även för skogsägarna? Det beror på hur skogsbruket hanterar frågan. Hittills har inget gjorts: Det finns 13 000 skyddade stadsnära nyckelbiotoper. Ingen är vald på grund av sina andliga värden.
Men det finns möjligheter. Fridsökande människor går att kanalisera till ekonomiskt hanterbara platser. Betydligt lättare än att styra fridsökande knappnålslavar till de områden man vill spara. Minneslundar, trädadoptioner och andliga events kan till och med ge intäkter. Det finns alltså en risk i den urbana människan och i nyandligheten — men också en potential. Både för den skogsbrukare som är intresserad av skogens själ och för den som vill försörja sig på sin skog.
Bengt Ek, chefredaktör
och ansvarig utgivare