Från gårdsplanen hör man ett stadigt sus av däck mot asfalt. Det är riksväg 40 mellan Göteborg och Borås som går utom synhåll – men definitivt inom hörhåll. Lennart Bengtsson är sjätte generationen på den lilla gården som ligger i en slänt.
–Mina förfäder spikade fiskelådor eller tog jobb utanför gården, som är på 35 hektar varav fem hektar jordbruksmark med små skiften. Det går inte att leva på, säger Lennart.
Själv har han arbetat på Volvo IT sedan gymnasiet, suttit på kontor framför datorn, lett projekt och levererat system för ekonomi och förvaltning. Då har skogen varit en avkoppling där han kunde jobba fysiskt. Han tar ut ved till sitt hus och säljer björkved. Han kör själv ut med traktor, medan större poster tas med skördare.
I en utmark på andra sidan sjön ligger det intressanta område som har sysselsatt Lennart och flera andra i många år. Vid ett skifte år 1850 fick tre gårdar varsin långsmal remsa. Lennarts del är cirka 150 meter bred och ett par kilometer lång.
–Vad som skulle hända med området har funnits i huvudet sen mitten av 1990-talet, och det är klart att jag ville få frågan ur världen, säger Lennart.
Det började 1994 med ett brev från skogsvårdsstyrelsen. En biotopinventering visade på naturvärden på Lennarts mark: Grov granskog och skyddsvärda lavar som gammelgranslav, kattfotslav och havstulpanlav. Han uppmanades att höra av sig om han tänkte göra något med marken.
–Jag visste om att skogen var gammal och speciell, och jag har förstås gått där med pappa som vallade mig för att visa gränserna, säger Lennart.
På en del av skiftet röjde han med far efter stormen 1969 och tog massaved och timmer, men de var aldrig på den blivande reservatsmarken. Bäckravinen är otillgänglig och marken är mjuk. En avverkning hade varit svår och kostsam, och Lennart visste att den döda veden var bra för naturen. Den skogen fick stå kvar.
Sedan hände ingenting, sett ur Lennarts synvinkel. Och ingenting. Förrän flera år senare, då Skogsstyrelsen skickade en ny beskrivning av området och erbjöd rådgivning, intrångsersättning eller att han kunde sälja. Skogskonsulenten medgav i brevet att materialet hade några år på nacken men tänkte kontakta länsstyrelsen ”då det är mycket höga naturvärden på er fastighet”. Länsstyrelsen nappade, och det togs beslut om att bilda ett reservat. Sen blev det tyst ett tag igen. Tiden gick.
–Då gjorde jag år 2002 en anmälan om avverkning för att något skulle hända, säger Lennart.
Länsstyrelsen vaknade till liv, berättar han, men det blev en massa turer fram och tillbaka. Ingen sa definitivt nej till avverkning, fyra handläggare avlöste varandra, eller också var ärendet vilande emellanåt i väntan på, ja, på vad?
–Det var en rad olika faktorer som styrde: Man saknade direktiv från regeringen om vad och var det skulle skyddas, det var personalbrist, det fanns inga pengar kvar för året, man måste avvakta järnvägsutredningen som berörde området eller det var för mycket snö för att titta. En annan markägare ville inte ha intrångsersättning utan ersättningsmark, och det tog också tid innan det var ordnat, säger Lennart.
Åren gick. Det var pengar inblandade, och han var ovan vid situationen, så han skaffade sig ett ombud för myndighetskontakterna.
–Om man frågade varför det inte hände något, så var det aldrig någon enskild man kunde lasta. Det fanns aldrig nån att gå på, och det var som att slåss mot väderkvarnar, tycker Lennart.
Läs mer i SKOGEN 10/11.
Du som är medlem kan läsa hela reportaget och tidningen på medlemssidorna