För åtta år sedan tog Maria Mattsson och Kristina Eriksson över gården Stjärnholm, nordväst om Norrtälje. De växte upp här. Farfar köpte gården 1915. Nu var den deras framtid. Ett arv som man bara förvaltar under en kort tid. I tankarna fanns barnen som en gång ska ta över.
Men det fanns andra intressen med en helt annan framtidsbild av fastigheten. Skogsvårdsstyrelsens och länsstyrelsens personal inventerade. På olika håll dök rödlistade arter upp och stora delar av den äldre skogen bedömdes som skyddsvärda. År 2000 tog myndigheterna den första kontakten.
Dåligt med information
— Vi fick ingen information om våra rättigheter, ingen information om spelreglerna, säger Maria och Kristina. Det borde man få. Istället fick vi själva ta reda på det vi behövde veta.
Efter förhandlingar fick de intrångsersättning för 13,8 hektar naturreservat. Men det fanns en känsla av att det här bara var början. Ovissheten om det skulle komma ytterligare avsättningar var stor. Två år senare var det dags igen. Den knappt 25 hektar stora ön Södergarn löstes in av staten och blev ännu ett naturreservat från Stjärnholms ägor. Ovissheten och vanmakten ökade.
Många skogsägare frågar sig om inte länsstyrelsen har någon helhetsbild av skyddsbehovet som gör att man kan jobba mer strategiskt.
— Just nu håller vi på att ta fram en regional plan för reservatsbildningar, säger Anders Nylén på Länsstyrelsen. Vi försöker jobba strategiskt med reservatsbildningar, men ibland måste vi göra akututryckningar när man till exempel har avverkningsanmält ett område med höga naturvärden, fortsätter han.
Vill ta naturhänsyn
— Det låter kanske som att vi vill skövla den här fastigheten, funderar Kristina Eriksson. Men så är det inte. Vi vill och ska naturligtvis ta naturhänsyn. Men det kan inte vara rimligt att en enskild markägare ska bära ett så stort ansvar som vi gör. Det är inte rimligt att vi inte får information om hur och varför våra skogar är skyddsvärda, fortsätter hon.
Förhoppningen sattes till en grön skogsbruksplan som gjordes inom ramen för ett landskapsekologiskt kärnområde, LEKO. Om skogsvårdsstyrelsen fick göra planen skulle naturvärdena inom den delen av fastigheten inventeras och dokumenteras. Förhoppningen var att den gröna planen skulle bli en ”garanti” mot framtida överraskningar. Efter en lång väntan kom den färdiga planen 2003. Men ”garantin” visade sig bara gälla i två år. I januari 2005 kom den senaste överraskningen.
Avverkningsstopp i nytt område
Holmen Skog hade fått i uppdrag att gallra ett av bestånden norr om sjön. Två dagar senare ringde telefonen hemma hos Maria Mattsson.
— Jag svarade och blev mer eller mindre utskälld av skogsvårdsstyrelsens tjänsteman. Området låg under specialutredning, där fick man inte avverka.
Hur Maria och Kristina skulle känna till det är en gåta. De hade inte fått något besked tidigare, överraskningen var total. Vad var det nu fråga om?
— Det här är enda gången under alla år som man har reagerat snabbt från myndigheternas sida, konstaterar Maria, med ett skevt leende.
Ett möte med skogsvårdsstyrelsen och länsstyrelsen gav svaret. Nu övervägde de ett naturreservat även norr om sjön Erken.
— De ville göra ett reservat av i stort sett all avverkningsbar skog som vi äger. Jag kände mig så kränkt. Ingenting skulle jag få behålla, säger Maria Mattsson när hon ska förklara sina känslor efter beskedet.
Det handlar om annat än pengar
Vid mötet visade det sig dessutom att delar av den gröna skogsbruksplanen inte stämde. Till mötet hade skogsvårdsstyrelsens tjänsteman med sig en ny sida med ytterligare naturvärden som han infogade i den gamla skogsbruksplanen.
— Vi hade problem med planläggare och arbetet med planen drog ut på tiden. Markägarna hörde av sig och ville ha en karta. Tyvärr var den plan som gick ut första gången inte riktigt färdig, säger Kjell Andersson på Skogsvårdsstyrelsen i Norrtälje.
Känslan av vanmakt och att både Maria och Kristina känner sig kränkta av myndigheternas agerande kommer upp flera gånger under samtalet. Att vara skogsbrukare handlar om mer än pengar. Det handlar om en livsstil. Det handlar om lyckan av att äga och bruka markerna som far och farfar också brukade. Att kunna lämna över gården till barnen betyder för många markägare mer än den sista kronan i jakten på lönsamhet.
Sänkt förtroende
Bristen på likaförhållanden mellan myndigheter och markägare skapar klyftor. Marias och Kristinas uppfattning om myndigheterna är att de gör som de vill. Det de vill ha, det tar dom. Talet om frivillighet och samarbete lyser med sin frånvaro. Den som äger gården är obetydlig. När de dessutom har mötts av kallsinniga kommentarer som ”Vill ni inte sälja frivilligt, då exproprierar vi”, så rasar förtroendet snabbt.
— Naturligtvis förstår vi att enskilda ägare drabbas hårt. Vår ambition är att göra det så bra som möjligt för markägaren, konstaterar Anders Nylén på Länsstyrelsen.
Text: Erik Viklund