SKOGENs medarbetare, jägmästare O. Eneroth beskrev den svenska skogen i tidningens första nummer, i januari 1914: ”Ehuru det finns undantag, befinna sig de enskilda skogarna i ett vanvårdat skick!”
Det fanns otaliga sönderhuggna skogar, skrev han. Planlöst utglesade och förvildade områden, ungskogar som blivit skövlade i sin bästa växt, sorgliga mellanting mellan betesmarker och skog.
Artiklarna under det första året handlade ofta om samma utmaningar som i dag: Barrskogssådd, skadeinsekter, virkesförsäljning och omvandling mellan olika kubikmetermått.
Men det tillståndet skulle Föreningen Skogens (då Svenska skogsvårdsföreningens) nya tidskrift råda bot på ”genom sin beräknade spridning i varje vrå av vårt skogliga land”.
Artiklarna under det första året handlade ofta om samma utmaningar som i dag: Barrskogssådd, skadeinsekter, virkesförsäljning och omvandling mellan olika kubikmetermått.
Ämnen som var mer typiska för just den tiden var utvinning av harts, inventering av kala ljunghedar (148 000 hektar) och hur man kan undvika att använda bristvaran timmer till hus och som bränsle.
De första resultaten från det som senare skulle bli Riksskogstaxeringen beskrevs med ett tankeexperiment. Författaren utgick från Baltiska utställningen som ordnades i Malmö samma år: Om man packar allt virke i Värmland på hela utställningens yta så skulle det bilda ett 187 meter högt berg med lodräta väggar. Låt vara av ganska klent virke. En seglare norrifrån i Öresund skulle få syn på berget redan när han rundade Kronborgs udde vid Helsingör.
Det fanns också plats för kuriosa i SKOGENS första årgång. Rapporter om vilda gula hallon i skogarna, ekorrarnas massuppträdande och ”den vintertid bladbärande björken i Skattungbyn” är några av dem.
Redan då uppmärksammade redaktionen också krocken med naturvården: ”Mellan å ena sidan skogsvårds- och å andra naturskyddsintresset kommer alltså att uppstå en djupgående och svårlöst konflikt. (…) Att hugga bort boträden för sådana på undergångens brant stående arter som blåkråkan och härfågeln är ett rent helgerån”, skrev naturvårdsprofilen och jägmästaren Edward Wibeck 1914.
Svängningarna i konjunkturen – och därmed skogspolitiken – märktes tydligt under hela 1900-talet.
Olika frågor har ändå dominerat spalterna under olika årtionden. 1930-talets oro för försumpning av skogarna och för skogsarbetarnas torftiga levnadsförhållanden. Världskrigens hårda tryck på virkesmarknaden, 1960-talets start för mekaniseringen. Fenoxisyror, ddt, hyggen och rotsnurr rörde upp känslor på 1970-talet, liksom det faktum att vassa naturvårdare fick skriva i tidningen på 1980-talet. Svängningarna i konjunkturen – och därmed skogspolitiken – märktes tydligt under hela 1900-talet.
Med en startupplaga på omkring 7 000 exemplar lockade SKOGEN rikligt med annonsörer redan det första året. Mattssons tillväxtborrar, Stridsberg & Biörcks sågblad, Gunnebos stängsel och skogsvårdsstyrelsernas granfrö samsades med såddflaskor, Husqvarnabössor och skogliga skioptikonbilder.
Upplagan toppade på 1980-talet när skogsföretagen ville ge mer ansvar till skogsarbetarna och skickade långa listor på nya prenumeranter. Tidningen som en tid varit ganska inriktad på tjänstemän fick därmed ett bredare innehåll. Samtidigt fick mekaniseringen sitt stora genomslag vilket ledde till att först skogsarbetarna, sedan tjänstemännen blev färre. Skogsägarnas vardag fick därmed den framträdande roll i tidningen som den har i dag.
BENGT EK är tidigare chefredaktör för SKOGEN och f d generalsekreterare i Föreningen Skogen.