Jag har fått en ny bekantskapskrets. Sexåringar. Via mitt barnbarn Vilhelm. Det började med ett enkelt förslag: ”Mormor: Du måste ladda ner Pokemon Go så kan vi spela tillsammans”.
Sen tyckte jag att det var så kul så jag spelar numera när tillfälle ges. Även utan Vilhelm. Det är en fantastisk upplevelse att då också träffa på sexåringar jag inte känner.
Till exempel i Gamla stan där de letar pokestops för att samla bollar för att kunna jaga och fånga de små poke-monstren (pokestopsen är ofta belägna vid någon historisk sevärdhet).
De springer fram och tillbaka och jagar, fångar ”battlar” och jämför poke-monster med varandra. När de ser mig och upptäcker att jag också spelar Pokémon go, får vi en underbar kontakt med varandra: ”Spelar du också Pokémon? ”Vilken är din bästa Pokémon?” Vilken level är du på? Det är jättekul!
Funderar på detta när jag går hem: Hur kommer det sig att plötsligt 6-åringar letar historiska sevärdheter, rusar som tokar efter ett monster som någon ”såg vid Storkyrkan? Lär sig att navigera och hitta rätt med en gps-karta? Springer och hoppar som tokar gör ju sexåringar ändå men oftare inomhus. Olika dataspel och spännande surfplattor och mobiler är en helt ny värld att upptäcka. Det kanske går att lära sig något från detta? Bara fantasin sätter gränser för den tekniska utvecklingen som kommer att locka barn och ungdomar: Virtual reality, självkörande bilar, etcetera.
En av de största utmaningarna för skogsnäringen är att klara framtidens kompetensförsörjning. Konkurrensen ser ut att hårdna mer än idag. Vi talar ofta om att det geografiska avståndet till skogen ökar för ungdomar i takt med urbaniseringen. Häromåret visade visserligen SCB att dagens urbanisering inte i första hand sker på landsbygdens bekostnad. Den föder istället sig själv genom invandring och att antalet födda är mycket större i städerna)
Landsbygdens befolkning skulle enligt SCB i stort sett vara oförändrad och det skulle kunna föda hoppet att åtminstone landsbygdens ungdomar skulle vilja söka sig till skogsnäringen. MEN landsbygden är såklart inte heller opåverkad av dagens attityder. Forskaren Thomas Kronholm, SLU, påpekar i sin studie av skogsägarföreningar att inte ens alla barn i skogsägarfamiljer har någon större erfarenhet av skogsbrukande. Överhuvudtaget är det inte säkert att skogsfrågor diskuteras särskilt ofta i skogsägarhem. Trenden, oavsett stad eller landsbygd, tycks vara att föräldrar ger sina barn frihet att ägna sig åt egna intressen. Man involverar inte sina barn i annat än fritidsverksamheter.
Det här är exempel på sådant som är svårt att förutse. Kanske hade man kunnat förutsäga städernas tillväxt – men föräldraattityder? Förmodligen har vi framför oss en mängd oanade faktorer som kommer att påverka de unga. Och jag börjar tänka: Vi kanske ska försöka nå dem och fånga deras intresse på helt nya sätt, utan att snegla ängsligt på tidigare erfarenheter. För ärligt talat: Vi vet ju ändå väldigt lite om vem eller vad som blir kommer att inspirera nästa generations yrkesval.
Hur kan vi då leka med tanken på hur vi ska få barn och ungdomar lockade av skogen och i förlängningen välja en yrkesbana som handlar om skog? ”Skogen i Skolan” kanske behöver förnyas eller ersättas med något nytt? Vi behöver nog tänka i nya banor? Prova något riktigt barnsligt?
Monika Stridsman
Ordförande i Föreningen Skogen