Apropå hashtaggen metoo: Läser först om Hollywood, sen om kultursektorn i Sverige, juristväsendet, facken. Nu dröjer de inte länge tills skogssektorn dyker upp i nyhetsflödet, tänker jag.
Sveriges Radio Västerbotten hinner först med en intervju av en jägmästarstudent som går fjärde året och som vittnar om sexism och könsdiskriminering på utbildningen och i skogssektorn. Jag har väntat på det men blir ändå så arg och frustrerad att jag skakar.
Varför reagerar jag så starkt fast det är något jag känner till och tänker på ganska ofta? Varför kommer jag osökt att tänka på min jägmästarväst?
Jag älskar skogen och det faktum att jag har utbildat mig till jägmästare. Skogsbranschen är viktig för Sveriges och världens framtid och här vill jag verka. Jag har mött manliga och kvinnliga jägmästare vars exempel gjort mig stolt att kunna kalla mig jägmästare.
Men ibland kommer det upp till ytan – det där tråkiga med att vara jägmästare. Gamla strukturer som gör att jag ibland tvivlar över mitt yrkesval. Ibland är det horribla historier som berättas och som är lätta att förfära sig över. Oftare är det dock små saker som är svåra att sätta fingret på, men som är en del av samma patriarkala mönster. Dessa saker är svåra att beskriva med ord. Därför ska jag illustrera vad jag menar med hjälp av den främsta symbolen för en jägmästare – jägmästarvästen.
Traditionen påbjuder att jägmästare vid festligheter ska stoltsera i rödgrön väst enligt folkdräkts-modell. Det har berättats att studenter under den tid då inga kvinnor tilläts på utbildningen var på resa i Dalarna och att man då lät sy upp en väst som skulle vinna kullornas gillande. Bjärta färger och v-formad överkropp var tydligen något som kullorna ansågs falla för. Berättelsen borde få de flesta att ifrågasätta om västen bör vara yrkets främsta symbol idag. Men nu är så fallet och det är svårt att motstå en stark symbol.
Problemet är att jag aldrig haft någon v-formad överkropp. De små eftergifter som gjorts från det ursprungliga mansmönstret för att skapa en kvinnlig väst kändes som en hån mot kvinnokroppen. Jag ville känna mig bekväm och snygg i min jägmästarväst och förkastade sonika det mönster som erbjöds under första året på jägmästarprogrammet. Jag gav mig den på att sy min egen jägmästarväst istället.
En ståtlig jägmästarväst med klädsam passning för en kvinnlig kroppsform var målet. I mitt sökande efter mönster som stämde in på denna beskrivning funderade jag över hur mycket man kan ändra på västen utan att det upphör att vara en jägmästarväst.
När jag sökte mig till jägmästarprogrammet var det skogen som lockade. Den anrika historien och speciella titeln gjorde det extra roligt. Det är positivt med traditioner men de behöver uppdateras kontinuerligt. Efter mycket om och men sydde jag tillslut upp min väst med hjälp av ett helt egenkomponerat mönster och en duktig sömmerska.
Jag uppnådde vad jag velat hela tiden, en väst som jag trivs i och som symboliserar en anrik utbildning inom en framtidsbransch. Gensvaret när jag bar västen på examensmidagen var mycket positivt. Att man aldrig tänkt på att en kunde designa sin egen!
Tiden har gått sedan examen och efter att ha hört och sett en hel del undrar jag än mer hur det egentligen står till med jägmästaryrket. Vilken framtid finns det för ett yrke som har fortsatta rekryteringsproblem och som inte kan få kvinnor att stanna?
Jag är själv lyckligt lottad. Jag har inte blivit antastad eller uppenbart diskriminerad på någon arbetsplats. Jag har haft tur som rekryterats av chefer som kollat mina meriter och inte vad som finns i mina byxor. Fast en chef blev ifrågasatt av sina kollegor för att han rekryterat bara kvinnliga studenter till sommarens inventeringar. Inom akademin återfinns samma tankemönster.
Jag har fått höra om hur högst kompetenta kvinnor blir professorer bara för att de blir positivt särbehandlade. Inte för att han är emot jämställdhet eller för att kvinnan i fråga inte är väldigt kompetent, men jag ska bara veta att hon fick jobbet för att hon är kvinna – också. Sådana uttalanden lämnar mig trött, arg och samtidigt beslutsam. Jag tränar mig på att stå upp och inte bara låta dylika kommentarer passera. Men det är sällan en lätt sak att leva som man lär och ibland orkar jag inte. Därför behövs #metoo – för att vi ska komma ihåg varför vi kämpar och att vi orkar mer tillsammans.
Jag önskar att patriarkala strukturer, kvinnofientliga normer och svinaktiga beteenden var lika enkla att ändra på som ett sömnadsmönster. Det krävs mycket mer arbete och möda innan vi nått målet om en jämställd och jämlik skogssektor.
Det kan dock hjälpa förändringsprocessen att ifrågasätta symboler och bestämma sig för vad man vill att de ska stå för idag. Det svenska skogsbruket och jägmästaryrket behöver symboler för tradition, mångfald och nytänkande i kombination.
Symboler som kan uppmuntra sann kreativitet och göra branschen till en verklig framtidsbransch.
IDA WALLIN
Skoglig doktor