Var vänlig ladda om sidan
Vill du läsa hela artikeln?

Då behöver du bli prenumerant på Tidningen Skogen, en helt oberoende tidning för ett lönsamt skogsbruk och god naturvård.Skoglig läsning under hela året där du får nörda ner dig i skogsskötsel, virkesmarknad och teknik.Du har även valmöjligheten att bli medlem i Föreningen Skogen för att ta del av ännu mer kunskap genom exkursioner och digitala skogsfrukostar.
- Tillgång till artiklar på skogen.se
- Tidningen Skogen hem till brevlådan (11 nr)
- E-tidning
- Mediaarkiv
Redan prenumerant?
I juni 1764 påträffades 14-åriga Jeanne Boulets livlösa, illa tilltygade kropp i skogsbrynet utanför byn Les Hubacs i regionen Gévaudan i sydöstra Frankrike, inte långt från bergskedjan Cevennerna. Som om denna tragedi inte var nog, tycktes det odjur som hade bragt Jeanne om livet ha fått smak på människokött.
Attackerna blev allt vanligare.
Enligt vittnesmål från ett fåtal överlevare var besten stor som en ko med brungul, randig päls och lång tofsprydd svans och enorma tassar som tycktes flyga fram över marken och hiskeliga tänder och klor.
Lokalbefolkningen började fasa för att röra sig ens i närheten av skogen.
Snart såg sig självaste biskopen tvungen att skicka ut ett dekret. Besten var sänd av Gud som straff för människornas synder, förklarade han, men 40 timmars kollektiv bön torde kunna sätta stopp för attackerna.
Men nej, det fungerade inte. I januari 1765 anföll besten en grupp om sju barn, men ett av dem, Jacques Portefaix, lyckades jaga bort odjuret. Unge Jacques blev nationell hjälte och ryktet om ”besten i Gévaudan” nådde hela vägen till slottet i Versailles.
Kung Ludvig XV skickade 300 guldmynt till pojken och tog sig entusiastiskt an problemet. När kungens första initiativ, en tropp utsända dragoner, slutade i ett smärre fiasko, lejde han raskt två professionella vargdödare och deras åtta blodhundar. Dessa dödade visserligen ett stort antal vargar i Gévaudan, men attackerna upphörde ändå inte.
Då spelade kungen ut sitt trumfkort: i augusti 1765 drog hans personliga jägmästare, Antoine de Beauterne, med tillhörande hov in i bygden med pompa och ståt.

Denne hann dock knappt stöta i sitt jakthorn förrän besten slog till igen, denna gång mot 20-åriga Marie-Jeanne Valet från Paulhac. Den oförvägna Marie-Jeanne bar dock på ett spjut av trä som hon stötte i bestens bringa. Djuret gav upp ett vrål och försvann tillbaka in i skogen.
Jägmästaren de Beauterne skyndade sig till Paulhac, där han hittade både spjut och blodiga spår, men inget skadat odjur. När han en månad senare äntligen lyckades skjuta en ovanligt stor varg, bestämde sig både han själv och kungen för att ärendet var avklarat. Antoine tilldelades 9 000 guldmynt och en rad adliga titlar, medan vargen stoppades upp och ställdes ut i kungens trädgårdar. Marie-Jeanne hade för övrigt sedan länge återvänt till jobbet som husa hos byns präst.
Men attackerna fortsatte. Många olika myter och föreställningar uppstod också kring besten, exempelvis att man förvandlades till varulv om man drack vatten ur dess tassavtryck.
Det ska slutligen ha varit lokalbon Jean Chastel som dödade regionens sista varg i juni 1767. Om det faktiskt var den illa beryktade ”besten från Gévaudan” som nedlades är förstås oklart, men då upphörde i alla fall attackerna till slut.
Den historiska regionen Gévaudan i sydöstra Frankrike motsvarar dagens Lozère och delar av Haute-Loire. I dag finns skulpturer med odjurstema i de trakter där odjuret härjade, bland annat byarna Auvers, Marvejols, Langogne och Saugues där det också finns ett museum.

Än i dag spekuleras det kring vad det var för varelse som under tre år tros ha utfört 210 separata attacker på människor med 113 dödsfall och 49 skadade som följd. En eller kanske flera ovanligt stora vargar? En grottbjörn? Ett lejon? En hyena? Grottmålningar i de närbelägna Chauvet-grottorna vittnar om att dessa djur faktiskt levde i regionen, om än för 30 000 år sedan …
Ingen vet. Trakterna sägs numera vara trygga för både lokalbor och turister ute på skogspromenad. Kanske gör man ändå bäst i att hålla sig till områdets utmärkta vandringsleder.
”Stor som en ko eller stor kalv, med brungul, fläckig eller strimmig päls, en lång, tofsprydd svans, enorma tassar som tycktes flyga fram över marken och hiskeliga tänder och klor.”
Text: Kristin Pineda Svenske
Foto: David Pineda Svenske
UR SKOGEN 5/2025