Den nuvarande regeringen är enligt allianspressen i färd med att drastiskt reformera och förbättra biståndet. Vad som sker tycks dock mest vara det gamla vanliga. Det viktigaste är att utnyttja anslagna medel med så få skandaler och så liten inblandning av svenskar som möjligt.
Vänsterfilosofi
Mycket av det ”nya” tycks konstigt nog vara kvarlevor från ”1968 års vänsterfilosofi” — d.v.s. att sända över så mycket pengar som möjligt. Vi borde dock ha lärt oss att pengaöverföringen inte alltid är det viktigaste, utan ofta är det den ”dialogen” och lärandet. Det sistnämnda är inte minst viktigt. Vad fungerar och vad fungerar inte?
När biståndet på allvar tog fart på 1960-talet så satsades mycket på att få fram en så kallad resursbas, alltså gott om tillgängliga människor i Sverige som kan dessa frågor. Inom jord och skog skickades många nyutbildade personer ut som biträdande experter till FAO. Den generation som fick sina erfarenheter under denna tid har varit dominerande inom biståndet, men har nu i flertalet fall gått i pension och det tycks inte finnas någon klar politik för att hålla en resursbas vid liv.
Kraven ökat enormt
För 40 år sedan räckte det kanske för en ”expert” att vara ute ett par år för att vänja sig vid magsjuka och en främmande kultur. På 1960-talet var det kvantitet som var det viktigaste i resursbasuppbyggnaden.
Nu har kraven på ”experter” ökat enormt. Det är kvalitet som är det viktiga. ”Experter” skall till exempel kunna diskutera policy med ministrar och andra givare. Har vi nu denna kompetens inom biståndet i Sverige? Jag hävdar att den ofta saknas och att vi i Sverige börjar bli alltmera irrelevanta i den internationella diskussionen. Skall biståndet fortsätta så måste något göras åt detta.
Inom alla sektorer som är aktuella i det fortsatta biståndsarbetet skulle det behövas en plan för hur resursbasen skall förnyas, förstärkas eller ibland återskapas. Det skulle behövas resurser så att de som behövs för att förnya och förstärka resursbasen kan sändas ut: ett antal Bilaterala Biträdande Experter (BBE), Junior Professional Officers (JPO), Yngre Konsulter (YK), sekondments och så vidare.
Sjukt besatt av biståndets behov
Nu ges en summa för biståndet som helhet och för många sektorer som inte är ”heta” — till exempel skog – blir detta helt otillräckligt. Sida är också sjukt besatt av idén att bara täcka biståndets eget behov. I dagens situation betyder detta att alldeles för få personer ges en ingångsträning inom till exempel den gröna sektorn. Det blir ingen kritisk massa.
Skulle det vara en sådan katastrof om några extra personer utöver biståndets eget behov gavs internationell träning? Att man tog denna ”risk”? I dessa globaliseringens tidevarv är det faktiskt inte bara biståndet som behöver personer med internationell erfarenhet. Personer med internationell erfarenhet behövs nu mera utanför än innanför biståndet. En större och bättre resursbas är något vi som land skulle kunna få ut av biståndet. Det är möjligen billigare att köpa kompetens i UK och USA men behöver vi verkligen ingen kompetens själva?
Hela samhället
Det är kanske orimligt att Sida försöker bygga upp kompetens för att med interna resurser kunna föra en dialog och ”lära sig” inom alla sektorer. Men riksdagens ”Politik för Global Utveckling” (PGU) vill ju engagera hela samhället i arbetet med att bekämpa fattigdomen i u-länderna. För att nu på nytt få fram en tung kompetens för arbetet så är det möjligen en alltför lång väg att enbart börja om med ett stort program för MFS, JPOs och så vidare. Men denna modell måste likafullt aktiveras.
En kompletterande modell, och en snabbväg, skulle kunna vara att mera arbeta med Universitet. Där finns den vetenskapliga eller ”tunga” kompetensen. Vad som ofta behöver förstärkas är erfarenhet av u-landsförhållanden. Detta kan nås genom sekonderingar till internationella organisationer.
Forskarskolor om u-landsfrågor är en annan möjlig väg. En sådan kompetens vid universiteten skulle kunna komplettera biståndsförvaltningen i dialogen och i sökandet efter kunskap om t.ex. ett uthålligt skogsbruk. Detta skulle vara ett sätt att förstärka resursbasens kvalité och kvantitet. Vad som saknats i Sverige är att universiteten inte varit med i arbetet i tillräcklig utsträckning.
Satsa på resursbasen
I dagens läge är inte detta något som kommer till stånd genom marknadens försorg. Det behövs en vilja. Menar Gunilla Carlsson allvar med att förbättra biståndet är det nog högst akut att göra något för att höja kvalitén hos den svenska resursbasen — och även att öka kvantiteten. Sker inget inom detta område är det lika bra att avveckla det direkta svenska biståndet och ge pengarna till EU, WB eller FN.
Dock har det bistånd som förvaltas av dessa organisationer stora brister. Kan inte det svenska biståndsanslaget användas på bättre sätt än att i första hand uppfylla utbetalningsmålet? Är det inte i biståndets — och Sverige – intresse att ha en tung nationell kompetens om internationella förhållanden? Om så är fallet måste det till en medveten satsning för att bygga upp en resursbas som möter dagens krav. Detta är inte minst aktuellt i fråga om skog.
Reidar Persson
reidar.persson@sprod.slu.se