Resenärerna från Föreningen Skogen däremot försöker hålla för öronen samtidigt som de fotograferar och ställer frågor. Och samtidigt rullar fyra man upp en ny stock på sågbordet i andra ändan av lokalen. Därmed har i stort sett hela arbetsstyrkan visat upp sig.
På sovjettiden hade det lilla sågverket i byn Koghb, alldeles nära gränsen till Azerbadjan i norra Armenien, runt 40 anställda. I dag tillverkar man komponenter till lokala golvfabrikanter berättar sågverkschefen, men exportmarknaden för armeniska trävaror är nästan är obefintlig. På frågan om varför de inte har hörselskydd ler han. Om han skulle kräva rökförbud och införa hörselskydd de tre dagarna per månad som mannarna har jobb här, är risken stor att de inte kommer alls när han väl har påhugg åt dem.
— Ett av de största problemen med den armeniska skogssektorn är den mycket svaga industrin. Det saknas helt enkelt bra drivkrafter som pushar på utvecklingen — och i det här fallet även arbetarskyddet, säger reseledare Leif Strömquist.
Skogskontor, nationalparker, plantskolor och ett skogligt utbildningscentrum. Leifs långa erfarenhet från skogsprojekt i landet och hans kontakter med skogsfolket gav medlemmarna i Föreningen Skogen unika möjligheter att lära känna Armenien och dess invånare.
Text och foto: Andreas Jansson