Långa omloppstider i skogen är bra för klimatet och bra för biodiversiteten. Och det är framför allt bra för alla oss som älskar att vara ute i skog och mark. Vi i nätverket ”Skogsfolk för riktig skog” kräver därför att skogsvårdslagen ändras. De gamla slutåldrarna måste återinföras snarast! De kortare omloppstider som det nu signaleras om på flera håll i skogsbruket hotar stora värden.
Klimatnyttan med en högre medelålder i skogen är uppenbar:
För det första får vi ett högre genomsnittligt virkesförråd och därmed mer kol bundet i den stående skogen.
För det andra binds mer kol in i skogsmarken. Vid varje slutavverkning blir det nämligen en del förluster av markens kolpool. Med högre slutålder blir det färre slutavverkningar per tidsenhet, och därmed mindre sådana kolförluster från marken.
För det tredje får vi en högre andel sågtimmer i avverkningarna. Och timmer är den del av trädet som gör störst klimatnytta vid en avverkning, eftersom en stor del hamnar i byggnader och blir ett långtidslager av kol. Massavedens klimatnytta är mer tveksam — en stor del av energin i veden går ju åt till interna processer för att göra papper.
Den biologiska mångfalden gynnas också av högre slutåldrar. De arter som inte klarar sig i hygges- och ungskogsfasen får lite mer tid på sig att återkolonisera den äldre skogen. Eftersom den årliga hyggesytan blir mindre, blir det också fler bestånd med äldre skog i landskapet. Risken för isolering minskar.
Riktig skog. Men det är nyttan för oss skogsälskare som är den mest uppenbara och vår egentliga drivkraft. Nästan all skog under 45 år är fulskog. Den har inga biologiska värden och inga estetiska värden. Och den är inte rolig att gå i. Erkänn, det är först när skogen passerat sin 45-årsdag som det börjar bli lite skogskänsla! Och vanlig matematik säger att andelen fulskog i landskapet är 90 procent om vi har 50 års omloppstid, men bara 60 procent om vi väntar till skogen är 75 år. Det är skillnad!
Men nu till det verkligt positiva. Granens och tallens tillväxt kulminerar mycket senare än vad många — även högt skogsutbildade — tror. Dessutom är kurvan flack under lång tid. Medelproduktionen i kubikmeter per år på en medelmark är ungefär lika hög med 60 års omloppstid som med 90 års. Annorlunda utryckt: På lång sikt får vi ungefär lika många kubikmetrar ur skogen med kort omloppstid som med lång. Det är bara om vi avverkar skogen väldigt tidigt eller väldigt sent som det blir mer påtagliga produktionsförluster.
Ekonomin då? Alla skogskalkyler styrs av räntan och förväntade netton om hundra år. Det är två faktorer som är fullständigt omöjliga att bedöma. Det dyker säkert upp kal- kyler som hävdar att en förlängd omloppstid kostar Sverige mångmiljardbelopp. Var då djupt skeptisk. Ingen kan säga något om detta med ens antydan till säkerhet.
Klart är dock att föryngringskostnaden per år blir lägre när omloppstiden blir längre, eftersom den årliga hyggesytan blir mindre. Klart är också att det blir fler kubikmetrar på de hektar som slutavverkas. Och att virkes-värdet per kubikmeter ökar, eftersom träden hinner bli lite grövre — det blir mer välbetalt timmer, högre kubikmeterpris på timret och lägre avverkningskostnader per kubikmeter.
Det här ska ställas mot att det blir en relativt låg förräntning på de pengar som binds i virkesförrådet i äldre skog. Men med de kalkylräntor som skogsbrukets skötselexperter och rådgivare slänger sig med i andra sammanhang, två, möjligen två och en halv procent, så kan det inte bli några stora ekonomiska förluster.
Och så stormrisken. Så här några år efter Gudrun är det naturligt att skogsbruket har lite stormfobi. Risken för stormskador är också drivkraften för dem som nu argumenterar för att vi nu ska sänka omloppstiden i svensk skog.
Men med klok skogsskötsel kan man minska risken för stormskador i det enskilda beståndet. Och som skogsägare kan man försäkra sig och därmed dela risken med andra skogsägare. Ja, vi i uppropet kan till och med tänka oss att det allmänna ska stå för en del av premien för en försäkring mot storm- skador i gammal skog.
Vi i nätverket ”jägmästare för riktig skog” tror generellt på ökad frihet i skogen. Man ska inte ha detaljregleringar, skogsägare ska ha stor frihet att sköta skogen efter eget skön. Det ger en mer levande skog och en automatisk riskspridning — alla gör inte på samma sätt överallt.
Men ibland krävs lagar för att balansera olika intressen mot varandra. Vi anser att växter, fåglar, djur och naturälskare får ett så mycket trevligare skogslandskap med längre omloppstider att det väger tyngre än skogs-ägarnas intresse av att få sköta sin skog helt fritt.
Vi kräver därför att skogsvårdslagen ändras. Vårt minimikrav är att de slutåldrar som fanns i den gamla skogsvårdslagen, den som gällde fram till 1993, återinförs. Det innebär i genomsnitt en förlängning med cirka tio år. Det som inte var någon katastrof då, kan knappast vara någon katastrof i dag. Sedan bör en utredning få i uppgift att allsidigt belysa konsekvenserna av att höja lägsta ålder för slutavverkning med ytterligare tio år. Det tycker vi att drömmen om en riktig svensk skog är värd!
Några kan drabbas. Det finns en liten grupp som kan komma i kläm om omlopps-tiden förlängs. Det är privata skogsägare som nyligen köpt en fastighet och i sin inköpskalkyl lagt in slutavverkning av ”halvgammal” skog. Detta problem kan vi dock enkelt gå runt genom att låta myndigheten ge gener-ösa dispenser de första tio åren efter det att lagen ändrats. Det kommer inte att handla om speciellt stora arealer.
Okey, det finns inget nätverk ”jägmästare för riktigt skog”. Och det känns avlägset att det skulle bildas något. Men är det så långsökt — egentligen? Vi skogsbrukare har kompetens om skogskötsel och skogshushållning. De flesta av oss älskar natur och riktig skog. Vi vet att vi påverkar hälften av den svenska naturen. Har vi då inte ett sorts moraliskt ansvar att agera för en klok skogskötsel? Eller är vi bara förvaltare av en produktionsdröm och ett virkesflöde?
av Carl Henrik Palmér