Undervisningen för blivande jägmästare i skogsteknologi har lett Ola Lindroos till att fundera över markanvändning. Man får inte göra vad som helst i skogsbruket, och spelreglerna för detta påverkar bland annat vilka maskiner som används.
– Man ser sällan skogen som trädodling i den allmänna debatten, fast man kunde göra det. Istället hamnar skogsbrukarsidan i försvarsställning – vi kan aldrig göra rätt, för vi utnyttjar naturen och därför blir allt vi gör fel.
Lindroos säger ”vi”, och det är ingen diskussion om att han identifierar sig med skogsbruket.
Medan jordbruksmarken får anpassas till jordbrukets behov, måste skogsbruket i princip odla träd utan påverkan på naturen, skriver Ola Lindroos och Camilla Sandström. Bakgrunden till detta är delvis tiden: Jordbrukets korta omloppstid kontra skogsbrukets mansålderscykel. Samhället verkar vara överens om att jordbruksmarken sätts av till bondens odling, medan skogsbruket ses på ett annat sätt – den marken är allemans. Träden tål i allmänhet också att andra växter, djur och människor finns i odlingarna.
Skillnaderna i allmänhetens syn på jordbruksmark och skog – någon ”skogsbruksmark” finns ju inte – leder till konflikter.
– Låsta positioner är trist. Jag har en känsla av att debatten har förts mer aggressivt från naturvårdshåll på senare tid och att skogsägarna har haft svårt att komma till tals, säger Lindroos.
Skogen är het nu. Debatten förs med utgångspunkt i olika perspektiv. Ola anser att ett perspektivskifte krävs hos skogsbrukarna själva, för att skogsbruket ska känna stolthet. Bort med försvarspositionen:
– Man skulle istället kunna tänka att vi är i en trädåker där vi tillåter jättemycket naturvård! Vi skulle kunna klappa oss för bröstet, för vi gör fantastiskt mycket.
Hårdrar man, enligt Ola Lindroos, så är det en markuppdelning som krävs för att slippa bråk – en uppdelning i natur å ena sidan och skogsbruksmark å den andra.
– Men då kommer debatten att handla om hur mycket natur och skogsbruksmark vi behöver, och till vad, och vem ska betala och sköta om naturmarken. Om man betänker en sådan markuppdelning, där man skiljer mellan skogsbruksmark och natur, så kanske diskussionen blir annorlunda och tydlig för alla. Nu är det bara kaos, anser Ola Lindroos.
– Trots att det alltid finns en skogsägare, har alla andra åsikter om allt. Även den lag-liga nivån är rörig, det finns en tillsynsmyndighet som kollar om det är återplanterat, men annars är det otydligt vad som får ske i skogsbruket.
Diskussionen om hur vi bäst använder naturresurser är inte enkel, påpekar de båda författarna. Dels grupperar sig debattörerna i två läger: de som har och de som inte har direkta ekonomiska intressen. Dels är konsekvenserna av olika handlingar och resurs-utnyttjande svåra att förutse, eftersom det handlar om komplexa, ekologiska system. Ingen grupp har facit.
Det medför att överenskommelser eller konfliktlösningar är svåra. Problemen saknar optimala lösningar, skriver Lindroos och Sandström, men förhoppningen är att debatten ska öppna för effektivare metoder för såväl brukande som för bevarande av skog.
– Avverkningar sker i skogen, precis som i andra odlingar. Om man blir mäkta förvånad när svampskogen är borta, så har man inte förstått att skogen varit ämnad för avverkning ända sedan den planterades.
Ola Lindroos
är docent i skogsteknologi vid SLU. Tillsammans med statsvetaren Camilla Sandström skrev han en artikel i Skytteanska samfundets årsbok om synen på skogsbruk kontra jordbruk. Den låg också till grund för en kortare text i Forskning och framsteg nr 7-2014.
SKOGEN 11/2014