En värld där möbelsnickare hittar sin björk, sitt körsbär, sitt alvirke här hemma i Sverige så att det räcker till en växande designindustri. Ja, i sådan mängd och av sådan skönhet att det kan konkurrera på allvar med plasten och stålet och imitationerna i hemmen och på kontoren världen över.
Jag drömmer om en värld där skogsägarna likt alkemister trollar fram det ljusbruna guldet ur skogarna i allt fler nyanser. Inte bara björkvitt eller bokvitt utan även i toner av valnöt, sykomor och tysk oxel. Alla sorters guld, klart att avverka och leverera till möbelmarknaden i takt med modets svängningar.
I den världen har skogsägarna skakat av sig viltbetets helvetiskta ok, sträckt på sig och gått ut, röjt ner den självföryngrade glasbjörken som har klarat sig trots mularnas enfald, och ersatt den med förädlad vårtbjörk.
Jag drömmer om en värld där gamla oanvända jordbruksmarker nu blommar körsbärsvita om våren, där vacker lövskog runt gården inte är liktydigt med oröjda åkerkanter eller igenväxta slymarker på småfastigheter där ingen tar itu med skötseln.
Tänk en skogsägare som vandrar genom sin skog av hybrid-asp. Den växer med 30 kubikmeter om året och hon visar upp den för sin gamle far som på sin aktiva tid fick glädjas åt träd som växte en fjärdedel så snabbt. Och bortom den skogen kommer de fram till resliga lövbjässar. Dottern går fram och kramar ett av de individuellt skötta träden och utbrister som en man jag träffade i Japan en gång: ”Det här är min pensionsförsäkring!”
Se framför dig de bådas skogsfastighet där minst en tiondel av skogen är löv, precis som deras miljöcertifikat intygar — men lövet är inte diverse björkar insprängda i granskogen till tveksam nytta för naturvården, utan löv som sköts enligt utprövade modeller som ger bästa möjliga boning för skogens övriga växter och djur.
Men det här är en dröm. I verkligheten sitter jag på Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien och lyssnar på allt som forskarna och experterna inte vet — och därmed ingen annan heller. Jag lyssnar på allt de skulle veta om det blir pengar till ett forskningsprogram om lövskog — efter all forskning kring ren gran eller tall.
Om det blir ett sådant program och den nya kunskapen flödar, då har jag en dröm. Att varje skogsbrukare med uppätna lövplantor hörs lika högt som varje jägare med uppäten hund. Då skulle min dröm om lövskogen kunna bli verklighet.
Text: Bengt Ek, chefredaktör och ansvarig utgivare