En hägers hesa skrän genljuder i skogsområdet. En familj blir stående och pekar upp mot fågeln som kommer flaxande över trädtopparna innan barnen ilar vidare mot skulpturen av ett smilande troll. Längre än så kommer de dock inte. Plötsligt öppnar sig himlen, regnet vräker ned och familjen rusar in i den luftiga byggnaden av trä och glas som ligger precis i skogsbrynet.
Waldhaus Freiburg, Skogshuset i Freiburg, har gott om naturrelaterade aktiviteter även inomhus, och familjen slår sig ned i föreläsningssalen där det för närvarande handlar om lodjur.
Freiburg är den största staden i Tysklands populäraste naturområde Schwarzwald och har förstås mer än en ett hus vigt åt skogen. Här ligger Försöks- och Forskningsanstalten för Skogsbruk (FVA), Skogsstyrelsens kontor och det anrika Freiburguniversitetets skogsbruksfakultet.
Men Waldhaus är speciellt. Denna anläggning är inte öronmärkt åt akademiker, forskare eller politiker. Det är en mötesplats för alla typer av människor – skolklasser och pensionärer, invandrare och lokalbefolkning, turister och nyinflyttade, idrottare och funktionshindrade.
Doktor Margret Hansen som är biträdande direktör sedan 2011 närmast himlar med ögonen när SKOGEN ber henne berätta mer om Waldhaus agenda.
– Det skulle vi kunna tala om i flera dagar, svarar hon och börjar lista allt från fågelvandringar, svampplockning och insektssafari till kurser i träsnideri och seminarier kring ekologisk byggnadsteknik och hållbart skogsbruk.
– Kort sagt är vår grundläggande uppgift kunskapsöverföring till befolkningen. Däri bottnar hela upprättandet av Waldhaus Freiburg, sammanfattar hon.
Rent tekniskt grundar sig anläggningen i 23 hektar skog som avverkades 1970 för att ge plats åt en sopstation i utkanten av staden. Enligt regionen Baden- Württembergs skogsvårdslag måste alla avskogade områden kompenseras av nyplanteringar, men någon lika stor yta fanns inte tillgänglig. I stället beslöt man 2003 att även en anläggning för spridande av omvärldskunskap kan fungera som kompensation och därmed uppstod stiftelsen Waldhaus Freiburg.
Sopstationen har i dag ersatts av en solcellspark, men skogshuset kvarstår som en social mötesplats där man kan få en kopp kaffe och en pratstund, kanske träna lite på sin tyska och samtidigt lära sig om naturen.
Waldhaus har emellertid också en symbolisk funktion: Det är en mellanstation i gränslandet mellan stad och vildmark.
Som infödd nordbo med naturintresse förbiser man lätt vilken omfattande förkunskap som faktiskt tarvas för att ta sig ut i vildmarken. I stora delar av världen symboliserar skogen inte fågelsång, svampplockning och långpromenader, utan är förenad med livsfara: Giftiga växter, rovdjur, gömda gerillor eller andra våldsmän – för att inte tala om risken att aldrig hitta ut igen om man väl vågar sig in.
Att plötsligt se skogen som en plats för avkoppling kan vara en stor omställning som kräver både arbete och nyförvärvad kunskap. Även den enklaste vandring på Tysklands tillgängliga leder kan ha oöverstigliga hinder om man inte vet vilken typ av skor som är lämpliga, hur långt man orkar gå och hur man bär sig åt för att tolka vägskyltar och kartor.
Att hjälpa alla människor att komma ut i naturen är något Margret Hansen brinner för.
– Vi arbetar mycket med skolklasser för att hjälpa barn att få tillgång till naturen. Vi har också ett speciellt program för invandrare där vi visar hur man kan röra sig i skogen, men också hur man tar hand om den, om hur man tar ansvar.
Skogsliv handlar om så mycket mer än bara träd och djur, betonar hon.
– Det handlar om mycket större frågor. Det handlar om demokrati och frihet.
FOTNOT BIOFOBI Forskning från Lunds universitet visar att allt fler människor upplever rädsla, obehag eller till och med avsky i naturen. Forskarna ser tecken på att relationen till djur, växter och naturen i stort kan försämras över tid. Bristande naturkontakt och begränsad kunskap om naturen förstärker varandra i en negativ spiral.
OLIKA KULTUR, OLIKA VANOR
En studie vid Freiburgs universitet baserad på intervjuer med dels infödda, dels invandrare som gjordes 2007 visar små men beaktansvärda skillnader i hur olika folkgrupper ser på skogen.
- Infödda tyskar som deltog i studien sade sig besöka skogen ofta och gärna, främst för att promenera eller motionera.
- Invandrade turkar uppskattade närheten till skogen och njöt ofta av utsikten från sina fönster, men ansåg sig inte ha mycket tid för friluftsliv. De besökte skogen främst i grupp i samband med någon social aktivitet, till exempel att grilla tillsammans eller låta barnen leka.
- Även för italienare, den största invandrargruppen i Freiburg, var barnens möjligheter att leka det främsta motivet.
- Tjecker, polacker och andra östeuropeer besökte i högre grad skogen på egen hand, ofta i funktionella aktiviteter som svamp- eller bärplockning. Flera invandrare från Östeuropa svarade nej på frågan om de besökte skogen, trots att de var flitiga besökare i Freiburgs naturområden. De såg helt enkelt inte den tillrättalagda naturen med välhållna vandringsleder och brist på vild undervegetation i Freiburgs närområde som en autentisk skog.
