Älgen åt upp plantorna. Måste markägaren plantera om? Igen och igen? Länge har Skogstyrelsen sett mellan fingrarna. Men nu finns en ”lathund” för att beskriva var gränsen går för att myndigheten ska underkänna älgskadade plantor. Det kommer att underlätta förelägganden om att plantera om skadade områden.
–Vi vill kalla reglerna en hjälpreda för hur man ska tänka när man ser misstänkta älgskador. När man ska döma ut en älgskadad planta vid en inventering. Sedan några år är den här texten ute på prov och nu ska vi se hur vi ska gå vidare med erfarenheten av dessa hjälp-texter, säger Jonas Bergquist, skogsskötselspecialist på Skogsstyrelsen.
Hjälptexterna ingår som ett avsnitt i Polytaxen, den årliga inventeringen av återväxten som Skogsstyrelsen gör fem till sju år efter avverkningen. Där beskrivs nu vilken kvalitet en planta måste ha för att vara utvecklingsbar och godkännas. Exempelvis ska en planta inte klassas som huvudplanta om den över 0,3 meters höjd har kvistar, inklusive sprötkvist, med en diameter överstigande en tredjedel av stammens vid kvistens fästpunkt.
Ett annat exempel: Barkskador på stammar över 1,3 meters höjd som omfattar mer än 20 procent av stammens omkrets i fråga om tall och mer än 5 procent av stammens omkrets i fråga om övriga trädslag. Avsnittet definierar noggrant vad som ska betraktas som älgskador.
Trots mycket omfattande älgskador runt om i landet delas det ut få förelägganden att markägaren ska plantera om. (Skogsstyrelsen kallar förelägganden om omplantering för ”lagråd”). I norra Sverige inventeras älgskadorna genom Äbin (pågående älgskadeinventeringen). Upplägget är statistiskt genomarbetat och vetenskapligt – till skillnad från inventeringen i Kronobergs län där man sedan slutet av 1980-talet har besökt kända ungskogar med tallinslag för att få en uppfattning av betestrycket. Denna inventering är en subjektiv bedömning.
I Norrbotten, till exempel i Jokkmokks kommun, fanns det i genomsnitt 1400 huvudstammar i de inventerade områdena. Av dessa var i genomsnitt 500 skadade! Det finns inventerade områden där i stort sett varje stam var skadad. Det borde skickas ut många lagråd. Men det görs inte.
–På länsnivå både i Norr- och Västerbotten har älgskadorna ökat. Och vi håller just nu på och utreder eventuellt kommande lagråd, alltså krav på återplanteringar, säger Bo Leijon, skogskonsulent Umeå distrikt. På sina ställen är läget så allvarligt att skadorna ligger tre gånger över Skogsstyrelsens accepterade nivå. Det finns alltså dolda fall som borde leda till krav på återplanteringar, menar han. Men hittills i Umeå distrikt är lagrådsfallen få sedan början av 2000-talet.
Någon statistik på hur många förelägganden som genomförts i Norr- och Västerbotten finns inte. Det konstaterar Bert Krekula, lagspecialist i Luleå.
–Vårt statistikprogram är inte upplagt på det viset, utan vi buntar ihop alla plantskador; snöbrott, törskate-svamp och älgskador. Viss kan man ändra på statistikföringen, men det är en fråga om prioritet – pengar och resurser, menar Bert Krekula.
Nu när lathunden finns för hur älgskador ska definieras så ökar möjligheten till att genomföra förelägganden. Tjänstemännen kommer att ha en säkrare grund att utgå ifrån i sina bedömningar, menar Heine Krekula, älgskötselspecialist i Pajala.
Nu väntar alltså tuffa tider för skogsägarna i Lappland?
–Nej, jag ser positivt på att älgskadorna lyfts fram, så att frågan ventileras ordentligt. Vissa får ta smällen. Det kostar uppåt 7000 kronor att omplantera ett hektar skog. Man har bestämt att vi ska ha vilt och nu får vi tillfälle att diskutera vad man kan göra för att minska skadorna. Att minska planteringen av tall ökar till exempel trycket på återstående tallplanteringar. Jag tror att det går att få förståelse för förelägganden genom att kommunicera med de drabbade markägarna och många har faktiskt varit positiva trots kostnaderna, säger Heine Krekula.
Det är ganska hårda krav i den nya lathunden för att en planta ska få klassas som huvudplanta. Enligt skogsvårdslagen ska den kunna ge en hög timmerkvalitet. Det duger inte att säga att en planta ger gagnvirke även om den är skadad. Att den producerar energived duger inte, trots att priset ibland till och med överstiger massavedspriset.
–Energived är en extraprodukt. Skulle vi godkänna trasiga stammar för att de går att använda till energived kan vi lika gärna slopa Skogsvårdslagen. Risken är i så fall att vi får fenomenet ”cut and run” som finns på många andra håll i världen, där ingen tar ett framtida ansvar för skogen, säger Jonas Bergquist, skogsskötselspecialist på Skogsstyrelsen.
SKOGEN 9/11
Medlem i Föreningen Skogen? Läs en massa råd om plantering här!