Vårt latinska alfabet består av bokstäver. Vikingarnas futhark innehöll runor. I det forniriska skriftsystemet ogham kallades tecknen i stället ”feda”, träd, eller ”nin”, förgrenade kvistar.
På 800-talets Irland beskrevs skriftsystemet för första gången i en skrift vid namn Auraicept na nÉces eller Studentgrammatik. Dåtidens litterära experter konstaterade att alla oghams tjugo tecken var döpta efter träd: B stod för beith (björk), A för ailm (tall), S för sail (sälg), D för dair (ek) och så vidare.
Studentgrammatiken förklarade även hur den kryptiska skriften skulle tolkas: ”Ogham ska läsas som man klättrar i ett träd. Kliv upp på rötterna och grip tag först med din högra hand och sedan med din vänstra. Korsa stammen och fortsätt på andra sidan.”
Som inte dessa instruktioner vore svårtolkade nog är ristningarna utförda på den äldsta irländska formen av keltiska som talades under de första århundradena av vår tideräkning. Man har i alla fall lyckats utröna att inskriptionerna nästan uteslutande utgör egennamn och härstamning – till exempel Maq Acto Maq Gar, son av Acto, son av Gar – och att de främst utgjorde gränsmarkeringar och gravstenar.
Ytterligare frågor väcker dock de fall där egennamn kopplas till träd, exempelvis Maqi Carattinn (son av rönn), Maqvi Qoli (son av hassel) och Ivogeni (född av idegran).
Var träden ett slags efternamn? Identifierades familjer, eller kanske hela klaner, med enskilda trädslag? Det vet vi inte.
En sak vi vet är att det bland 382 bevarade ristningar bara finns en enda som namnger en kvinna: Inigena Cunigni Avittoriges (Avittoriges, dotter till Cunigni). Vad Avittoriges Cunignisdotter hade hittat på för att förtjäna denna hyllning är ännu ett keltiskt mysterium att begrunda.
