Året 1938 inleddes en framgångsrik, världsledande rationalisering av svenskt skogsbruk som höll i sig under hela resten av 1900-talet. Resultatet blev en högproduktiv, men ändå skonsam, teknik samt bättre arbetsförhållanden för skogsarbetarna. Kulmen nåddes på 90-talet. Under de senaste åren har utvecklingen i några avseenden lett tillbaka till förhållanden som vi i rationaliseringsprocessen en gång ändrat på. Systemet har råkat i obalans. Det behövs ett omtag och för det krävs en ny utvecklingsmodell utan att man glömmer vad som var bra med den gamla.
En organiserad rationalisering av det svenska skogsbruket inleddes i Norrland 1938 av skogsbolagen och dåvarande Domänstyrelsen. Framgångsrik rationalisering i industrin — i huvudsak baserad på den amerikanske ingenjörens F W Taylors lära ”Scientific Management” — gav inspiration. En viktig princip var att rationaliseringsvinsten skulle delas någorlunda jämnt mellan företagen och arbetarna. Det gjorde att även LO accepterade rationaliseringen. Man hade i skogsbruket börjat inse att man misskötte arbetskraften. Dessutom hade den skogstekniska utvecklingen stått ganska still sedan timmersvansen och bågsågen infördes i början av seklet.
I Norrland och Dalarna förekom på den tiden en entreprenörsmodell där lägstbjudande hästkörare fick drivningstrakten. Denne anställde huggare och brosslare, samt svarade för organisation och ledning av arbetet. Arbetsfolket låg borta från hemmet hela vintern och drev självhushåll med varor från närmaste handelsbod. Om det blev en besvärlig vinter och man fick en dålig trakt kunde det i värsta fall hända att en huggare på vårvintern kom hem till familjen utan nettobehållning, men med en skuld i handelsboden, efter en vinters hårt slit. Arbetsgivaren tog ingen risk, man fick virket till det låga pris som från början var uppgjort.
Men genom omfattande arbetsforskning fick man en grund för såväl effektivisering av huggarnas och körarnas arbete som förbättring av deras arbetsvillkor. Tidsstudiebaserade regionala ackordsprislistor gav huggarna en någorlunda jämn inkomst oavsett var de arbetade. Utbildning kom igång. Skogsarbetarna blev så småningom anställda. Arbetsledare tog hand om planeringen och organisationen av drivningarna.
När mekaniseringen inleddes på 50-talet med motorsåg och traktor var det huggarna och hästkörarna som köpte den nya tekniken och därmed stod för en stor del av utvecklingskostnaderna. När det sedan blev dyra specialmaskiner för avverkning och terrängtransport tog arbetsgivarna över maskinägandet, till sist även för motorsågarna. Därmed hade man vid 70-talets början ”insourcat” huvudparten av skogsarbetarna och maskinerna och tog ansvar för deras utveckling och underhåll. Alla viktiga institutioner i skogsbruket och samhället samverkade i utvecklingen.
Men mekaniseringen råkade under den intensiva tidiga utvecklingsfasen bli lite hårdhänt mot skogen och skogsarbetarna. Kanske tappade man också lite av helhetssynen på grund av en funktionell organisation där en enhet ansvarade för tekniken och en annan för skogsvården. Det blev för stora hyggen, för breda stickvägar och för mycket skador på skog och på mark. Sågtimret fick spjälk- och dubbskador. Många skogsarbetare upplevde försämringar av arbetet.
I den fortsatta rationaliseringen av drivningsarbetet beaktades helheten mycket bättre. Maskiner, metoder, arbetsorganisation och löneformer utformades så att de blev relativt skonsamma mot skogen, naturen, skogsarbetarna och virket.
Den skogliga rationaliseringsprocessen som komplement till skogsindustrins nödvändiga kostnads- och produktivitetsjakt bestod ända fram till början på 90-talet.
Och det var många institutionella krafter som medverkade:
Skogsstyrelsens föreskrifter och rekommendationer för beståndsbehandling.
Naturvårdsintressenternas krav.
Skogsarbetarförbundet, som fortfarande var relativt starkt.
Den skogliga företagshälsovården, som slog larm till exempel när belastningsskadorna började skena.
Den obundna teknik- och arbetsforskningen vid Skogshögskolan/SLU som samarbetade med Arbetslivsinstitutet och Forskningsstiftelsen Skogsarbeten.
Hos de stora skogsföretagen introducerades målstyrning och återgång till en mera geografisk organisation. Därmed fanns ett helhetsansvar för resurserna och ett långsiktigt tänkande som genomsyrade förvaltningsorganisationen ända ned till de minsta geografiska förvaltningsenheterna.
Men så kom den finansiella krisen 1992-93, för såväl staten som näringslivet. ”Outsourcing”, ”slimning” och ”lean production” blev industrins dominerande rationaliseringsinstrument i den alltmera globaliserade och kortsiktiga affärsekonomin. Så ock i storskogs-bruket. Flera av de institutioner som medagerade i rationaliseringen försvann, andra försvagades. Den struktur för utveckling och produktion — med en balanserad helhet — som byggts upp och varit framgångsrik under ett halvsekel, monterades till stora delar ned och fragmenterades inom en tioårsperiod. Helhetsansvaret flyttades allt högre upp i storskogsbrukets företag.
De nya rationaliseringsstrategierna har resulterat i personalsnåla och funktionaliserade organisationer och en exceptionell produktivitetsutveckling. Men vi ser också:
En kår av drivningsentreprenörer bland vilka många stressas av ständigt ökande prestationskrav, dålig ekonomi och har hamnat i en finansiell fälla som gör det svårt för dem att hoppa av och byta yrke.
Det finns flera indikationer på sämre kvalitet i drivningsarbetet — bland annat ökande förekomst av spjälkskador på timret, sämre kvalitet på gallringarna och stigande antal missar i naturvårdshänsynen.
En vildvuxen och oorganiserad kår av skogsvårdsentreprenörer med osäkra arbetsförhållanden.
En avstannad skogsteknisk utveckling. De intressenter som förr samverkade i utvecklingen har inte enskilt resurser eller motivation för att satsa.
Ökande brist på kompetenta skogsarbetare. Två årtionden med låg tillströmning till yrkesutbildningarna och många avhopp från yrket har bidragit till urholkningen.
I hanteringen och utvecklingen av skogsbrukets produktionsresurser — arbetare, maskiner, skog och natur — är vi alltså på några punkter tillbaka till förhållanden och beteenden som vi rättat till i rationaliseringsprocessen, i ett par avseenden ända till 30-talet. Ett entreprenörssystem där lägstbjudande får jobbet och entreprenörskåren har en svag förhandlingsposition är en likhet. Avstannad teknisk utveckling en annan. Dessutom har ett visst återfall skett till några av mekaniseringens ungdomssynder — skador på virke, skog och natur.
Nu är det dock inte tekniken som är huvudboven i dramat utan entreprenörernas pressade arbetssituation. Och generellt tycks fördelningen av rationaliseringsvinsten ha råkat i obalans. De som svarar för industrins virkesförsörjning verkar ha blivit bortglömda ett tag. Men det är som så ofta i människans historia. Saker och ting måste gå tillräckligt långt i negativ riktning innan en korrigering uppstår.
Korrigeringen tycks redan ha inletts. Skogforsks nya F&U-satsningar (Nytt 1-2008) ser lovande ut ur den synvinkel jag här har betraktat utvecklingen. Den stora utmaningen blir nu att skapa helt nya organisations- och intressentstrukturer som kan driva en balanserad utveckling, utan att man helt glömmer vad som var bra med den gamla modellen. Sveaskog har tagit lovande initiativ bland annat genom en donation till konkret skogsteknisk F&U. Men vad gör resten av storskogsbruket i denna ödesfråga?
Av Bengt Ager professor emeritus i skogsteknik
och arbetsvetenskap, bengt.ager@cleanmail.se