Detta kan låta lite raljant, men är högst allvarligt.
På 1970-talet ”upptäcktes” brännvedskrisen. I samband med den s.k. oljekrisen på 1970-talet skrev Eric Eckholm att det var de fattiga i u-länderna, som hade störst problem med energin.
Under vinjetten Rader från Reidar kommenterar Reidar Persson de globala skogsfrågorna för Skogsinitiativets räkning.Ibland hittade de inte brännved så att de kunde koka sin mat. Dessutom ledde brännvedskrisen till en massa miljöproblem — t.ex. avskogning. En och en halv miljard människor hade akut brist på brännved uppgav FAO. Många av oss som var aktiva under denna tid tävlade om att beskriva problemet i så grälla färger som möjligt. Lösningen hävdades vara brännvedsplanteringar (byskogsbruk) och bättre spisar.
Efter några år började forskare ifrågasätta domedagsprofetiorna. De siffror som kom från FAO visade sig vara överdrifter. Människor hittade den mesta veden utanför skogen, vilket betydde att brännvedskonsumtionen sällan var en huvudorsak till avskogningen. Fanns inte brännved använde människorna andra former av biomassa. Intresset för frågan minskade drastiskt. Detta är ett typiskt exempel på tes (katastrof) och antites (katastrofen överdriven)
Lockande budget
Många skogsmyndigheter anser fortfarande att frågan är viktig, vilket kan bero på att budgeten tidigare ofta hade en stor post för brännvedsplanteringar (mycket uppskattat!). Flertalet givare däremot har tappat intresset. Antagligen därför att brännvedshuggning inte är ett huvudskäl till avskogningen. Brännvedskrisen på 1970-talet var överdriven men frågan förtjänar fortfarande att ta större hänsyn till i planeringen (dagens syntes).
Liknande historier kan berättas om t.ex. avskogning, ökenspridning, erosion och skogsdöden. Ett ämne ”upptäcks”. Många kastar sig in i debatten för att visa att problemet är mycket allvarligare än som hittills hävdats. Under denna period är det mycket svårt att få till stånd någon sorts sansad debatt.
Tvivlet dyker upp
Men så småningom börjar en del överdrifter bli kända och ett tvivel på sanningshalten i katastrofscenariot börjar dyka upp. Intresset för ämnet minskar och något nytt ämne dyker upp och fångar intresset. I några fall kan dock ett ämne vara ”hett” under en längre tid.
Biologisk mångfald hör ju hit. Det dök på allvar upp på 1980-talet och begreppet har varit ytterst framgångsrikt. Det har säkert presenterats med många överdrifter men lyckats hålla sig kvar i medvetandet.
För 10 år sen började personer på IUCN hävda att biologisk mångfald som term gjort sitt och att det behövdes något nytt koncept att samlas kring. Möjligen var tanken att en landskapsansats skulle ta över. Men biologisk mångfald behåller fortfarande sitt grepp. Det är väl detta med att ”tigern försvinner” som slår.
Hädiska tankar
I dagsläget är den globala uppvärmningen den allt överskuggande krisen. Forskare och framförallt journalister vinner nu sina lagrar på att föra fram budskapet att situationen är värre än vi trott. Tidningar plockar upp det som väcker intresse, och det som slår är inte reservationer.
Det finns säkert en massa överdrifter och felaktigheter i klimatdebatten, men eftersom vi befinner oss mitt uppe i den är det svårt att se detta, eller skapa något intresse för hädiska tankar. Den som överdriver lite löper mycket liten risk, men den som ifrågasätter riskerar att korsfästas.
Ser jag tillbaka på tidigare kriser så tycker jag att de som på ett relativt sent stadium kom in i debatten och försökte väcka uppmärksamhet gjorde mycket liten nytta. Det är sannolikt mer givande för saken att på det stadiet gå in och försöka ifrågasätta. Visserligen kan man vara ganska säker på att bli slaktad, men en ifrågasättande attityd gör det ibland möjligt att se någon ny vinkling.
25 000 barn dör ”i onödan”
Inom klimatfrågan finns det väl en och annan som ifrågasätter men det lyfter inte frågan, kanske för att opponenterna ofta har lite för grunda kunskaper. Men i fråga om t.ex. biologisk mångfald har herrar Bendz, Sjöberg och Wiebe antagligen gjort mer nytta än många som med frenesi förfäktar den konventionella visdomen.
En lärdom är också att vi inte orkar med för många kriser på en gång. Hunger och svält dyker då och då upp som ett ämne när svältande barn visas på TV. Men intresset falnar snabbt och istället innehåller tidningarna stora reportage om t.ex. orangutangernas situation på Borneo. Men 25 000 barn dör ”i onödan” per dag, så den katastrofen har ingalunda försvunnit. Men vi har svårt att ta den till oss. Vad kan vi göra? Det är uppenbarligen lättare att låta sig förfasas över ”skövling av regnskog”.
Reidar Persson 090211
reidar.persson@sprod.slu.se