Förenklat finns det två läger i skogsdebatten. Den ena hävdar att maximalt brukande och nyttjande av skogen är vägen till saligheten. Den andra vägen hävdar att minimalt brukande och nyttjande är den rätta vägen. Tonläget är extremt högt och därmed blir striden om skogen oförsonlig.
Men vad kontrahenterna tycks förbigå är att skogsnäringen är inne i den kanske mest omfattande transformationen någonsin. Den traditionella pappersproduktionen försvinner och ersätts med andra produkter. Skogsbruket påverkas direkt och indirekt av klimatförändringar, EU:s skogspolitik och globala larm om kris för den biologiska mångfalden. Dessutom ska det bidra till bioekonomin.
Allt detta samtidigt.
Det är denna verklighet som debatten bör handla om. Hur ska vi positionera skogsnäring och skogsbruk för att de ska kunna utvecklas hållbart? Här har skogssektorn mycket kvar att lära och miljökritikerna saknar svaren på denna större verklighet.
Men det finns nu flera tecken på en vilja att gå till mötes från näringens håll. Det märks exempelvis på tonen på ledarsidorna i skogsägartidningar.
Tecknen finns också i den rapport som Skogsindustrierna släppte alldeles nyligen, ’Skogens biologiska mångfald’.
OBEROENDE FORSKARE
Värt att notera är att den är skriven av oberoende forskare – och inte av lobbyister eller egen personal. Det är en vettig rapport (man kan alltid diskutera valt systemperspektiv och inte glömma att det förblir en partsinlaga) och visar på att det inte är så nattsvart med den biologiska mångfalden i den svenska skogen som framförs i debatten.
VD för Skogsindustrierna, Viveka Beckeman, har framfört att hon hoppas att rapporten kan bidra att överbrygga polariseringen i debatten och sträckte ut handen för en fortsatt dialog.
Hon och hennes styrelseordförande har, också nyligen, publicerat en artikel i Altinget och skrev att man nu sätter högre mål för hänsyn till den biologiska mångfalden och naturhänsynen i den brukade skogen. Samma dag twittrar Skogsindustriernas skogsdirektör ”att detta inte utesluter att ytterligare skogar behöver avsättas och skyddas”.
Det som nämnts ovan hade inte varit möjligt för sex månader sedan.
Jag ser således en rörelse mot ’krig upphör’ i den ena skyttegraven. När jag vänder mig till den andra skyttegraven och frågar om man tänker ta den utsträckta handen får jag till svar ’Vi har försökt så många gånger och det är meningslöst’. Mitt svar är ’försök igen’.
ROPA INTE PÅ POLITIKEN
Från bägge stridande sidor ropar man efter att politikerna ska sätta ned foten och visa vägen. Jag tror att det är fel väg. Problemområdet är för stort och komplext. Det är för mycket begärt att politikerna ska behärska detta. Det här är frågor som är bättre om de insatta löser tillsammans.
Det är faktiskt så att det var näringen i samband med 1993 års skogspolitik som tog initiativet för utvecklingen av ett förnyat skogsbruk mot hållbarhet. Så varför skulle man inte kunna göra det igen? Det rör näringens hållbara överlevnad och en hållbar natur.
Till skogsnäringens kritiker vill jag säga: Anta den utsträckta handen från Skogsindustrierna. Anlita oberoende samtalsledare. Testa om handen är värd ett rejält handslag. Arbetet kan utgå både från listan från Skogsindustriernas egen utredare om vad skogsbruket måste göra och den kravlista som den välrenommerade skogekologen professor emeritus Lena Gustafsson nyligen presenterade. Är detta framgångsrikt kan man bygga vidare – med krav på mål som faktiskt går att nå.
Läs hela analysen – samt förslag på kravlista
STEN B NILSSON
Internationell skogskonsult och professor vid det internationella institutet för tillämpad systemanalys, IIASA i Österrike.