Är skogsbrukets uppdragsgivare en bunt giriga snåljåpar som inte förstår sitt eget bästa? Är prissättningen ett dråpslag mot branschen och kommer avverkningarna att kollapsa i takt med att allt fler maskinförare lämnar skogen? Nej, framgångsrika kostnadsrationaliseringar, högre produktivitet och maskinutnyttjande samt starkare konkurrens om råvaran talar för att kostnadsjakten kommer fortsätta — och virket kommer att fortsätta flöda.
Uppdragsgivarna har genom åren lyckats med målet att skapa avkastning till sina ägare. Trots realt sjunkande råvarurpriser, stigande lönenivåer och större krav från omvärlden har lönsamheten i skogsbruket bibehållts på en hyfsad nivå. Kostnadsjakten har blivit en framgångssaga för skogsägarna. Att förhandla svagt och inte sätta press på entreprenörerna, att inte rationalisera och söka nya lösningar vore närmast ett tjänstefel ur virkesköparnas och skogsägarnas synvinkel. Det finns en övertygelse på många håll i branschen om att rationaliseringarna kan fortsätta. Och att kostnaderna kan minska. Allt talar därför för att kostnadsjakten kommer att fortsätta. För vem överger ett fungerande affärsidé?
Uppdragsgivarna har naturligtvis en ständig utmaning i att försöka balansera prissättningen. Många entreprenörer ska tjäna hyggligt, en del kommer att tjäna riktigt bra med pengar medan andra inte kommer att klara sig utan lämna branschen. Det är en smal egg att balansera på. Visst är gränsen mellan succé och fiasko knivskarp.
Men många som SKOGEN har talat med känner inte heller igen sig i den dystra bild av lönsamheten i entreprenörsleden som målas upp. Deras egna företag eller deras dagliga kontakter med entreprenörer ger en annan bild. En bild av att de braskande rubrikerna ofta följer av förhandlingsutspel och effektiv opinionsbildning. Utbasunerade av rådgivare och konsulter vars kunder är ett skevt urval av företag som det går riktigt dåligt för. De lönsamma entreprenörerna hörs mindre. De har istället sökt upp kompetenta revisorer och vänt sig till rådgivare som inte har för många klienter — och därför inte kan läcka affärsknep till konkurrerande skogsmaskinföretagare.
En förutsättning för kostnadsjakten har naturligtvis varit att produktiviteten i drivningsarbetet ökat med 2,5 procent de senaste 20 åren, och ännu snabbare på senare tid. Samtidigt har maskinutnyttjandet ökat kraftigt. Och allt talar för att det håller i sig. Prognosmakarna ser nya tekniska framsteg som väntar runt hörnet och bedömer att utvecklingen kommer att fortsätta. Visst blir det svårare och svårare när den tekniska utnyttjandegraden närmar sig hundra procent. Men räkna med att konkurrensen och kostnadstrycket kommer att driva fram nya lösningar.
Den utvecklingen innebär i teorin att i genomsnitt ett maskinlag per år kommer att avvecklas på en skogförvaltning med 20 maskinlag. Om tio år kan hälften av personalen i dagens skogsmaskiner göra något annat än att avverka skog. I de senaste årens högkonjunktur motverkas naturligtvis den avvecklingen av högre avverkningstakt och större gallringsandel. Men om avverkningsnivån planar ut i nästa lågkonjunktur blir läget ett annat.
I det perspektivet är det egentligen inte något långsiktigt branschproblem att maskinförare flyr skogen och att mindre lönsamma entreprenadföretag lägger ned. Framför allt inte om det är de minst motiverade, produktiva och lönsamma förarna och företagen som lämnar skogsbruket först. Bilden stärks av det faktum att skogsbruket har slagit produktionsrekord efter produktionsrekord de senaste åren, trots larmrapporter om dålig lönsamhet och svag nyrekrytering av maskinförare.
Med det i bakhuvudet är det tveksamt om svenska skogsentreprenörer kommer att få så mycket bättre betalt inom överskådlig tid. Det ligger närmare till hands att tro att lösningen för bättre lönsamhet ligger i att fler själva kliver på tåget och börja jaga kostnader. Personer som jobbar nära dagens entreprenörer vittnar om att ett fåtal jobbar aktivt med vardagsrationalisering och personalutveckling.
Samtidigt blir det allt mer tydligt att det är förarna som är nyckeln till framgång. Kapaciteten i dagens skogsmaskiner är redan idag så stor att många förare inte klarar av att utnyttja den. Det finns maskinlag där en utomstående betraktare direkt kan konstatera att de är yrkesskickliga. Men trots det får de inte ut mer än kanske 60 procent av det som krävs. En bättre utveckling av förare och bättre beslutsstöd kan lyfta ”de sämsta i klassen” och lönsamheten i företagen. Entreprenörerna har mer att hämta där och i vardagsrationalisering än i förhoppningar om bättre bud från skogsföretagen.
Text: Bengt Ek bengt@skogen.se
SKOGEN 8/08, Analysen