Att skogen är en av våra allra viktigaste resurser för att motverka klimatförändringar är en väl etablerad sanning sedan många år i Sverige. Vi har haft en politik som gynnat användningen av förnybara resurser, till exempel biobränslen och el från vindkraft, och missgynnat användning av ändliga och fossila resurser, som till exempel olja och kol.
Den här politiken har varit framgångsrik. Vi har en nästan helt fossilfri elförsörjning. Vi har gått från oljeuppvärmning av våra bostäder, visserligen i hög grad via el när det gäller enfamiljshus, men ändå vidare mot fjärrvärme, inte minst från skogsindustrin, jordvärme, pellets och andra energikällor med små kolspår.
Industrin har gått samma väg. Ett svenskt pappersbruk använder inte lite mindre olja än konkurrenter i andra världsdelar. Det använder några få procent av de fossila resurser som andra pappersbruk fortfarande använder, bruk som inte under decennier har betalat dyrt för fossila koldioxidutsläpp och därmed valt att investera i biobränsleanvändning, mottryckskraft och liknande.
I Sverige tar vi för givet att det är bra att elda med biobränslen och dåligt att elda med kol och olja.
Det här är inte lika givet bara söder om Östersjön.
På den europeiska kontinenten finns en rad aktörer som argumenterar för att förnybara bränslen och material är dåliga för klimatet, i varje fall om de kommer från skogen. En del av de här aktörerna har ett tydligt ekonomiskt motiv för sina uppfattningar. Cementindustrin, till exempel, far förtjust upp och applåderar varje gång någon påstår att träbyggande inte är det bästa för klimatet. Andra aktörer har lite mer komplexa bevekelsegrunder. European Environmental Bureau, de europeiska miljöorganisationernas lobbyorganisation i Bryssel, där förre Naturskyddsföreningsordföranden Mikael Karlsson numera är ordförande, driver linjen att biobränslen från skogen är dåliga för klimatet, rentav sämre än kol.
Det här motiverar man med att välja ett oerhört snävt perspektiv, vad man i livscykelanalystermer kallar för systemgränser. Man väljer ett moget träd och sätter nu till noll. Om detta träd avverkas och används för energiproduktion uppstår en kolskuld, som det tar trettio, fyrtio år eller mer att reglera, det vill säga när ett nytt träd har vuxit upp i det gamlas ställe och bundit lika mycket kol som det tidigare trädet hade gjort.
Att det gamla trädet hade bundit koldioxid under hela sin levnad och att det står ett annat, lite yngre träd strax bredvid, som fortsätter att binda koldioxid, det väljer man att bortse ifrån. Liksom man väljer att bortse från att inga träd avverkas för att bli biobränslen. De avverkas inte ens för att bli massa och papper.
Träd avverkas för att bli trävaror! Sedan använder vi restprodukter – toppar, sågverksflis, gallringsvirke – för att göra papper och massa, och de restprodukter som inte kan användas för detta ändamål – avverkningsrester, rötved, sågspån, bark – för att producera energi.
Europeiska miljöbyrån, och en hel del andra miljödebattörer, vill att träd inte ska avverkas och de söker med ljus och lykta efter argument för detta. Speciellt störda är de över att ett aktivt skogsbruk är bra för klimatet. Det kan inte finnas några miljöargument för att avverka träd!
Men faktum är att det gör det.
Det är växande träd som binder koldioxid. Och ju bättre de växer, desto mer binder de. När de blir äldre, växer de sämre och binder mindre koldioxid. Och till sist dör de, multnar ned och den bundna koldioxiden återgår till atmosfären.
Det finns andra skäl att ibland inte avverka träd – biologisk mångfald, rekreation och annat – men för klimatet är det bästa att driva ett aktivt skogsbruk med hög tillväxt, att avverka träden när de är mogna och använda dem till produkter, material och bränslen som får ersätta sådana som har ett större kolspår.
Det här begriper varenda svensk, nästan. Låt oss hjälpas åt att övertyga varenda europé också.
Björn Lyngfelt,
Föreningen Skogen