Oavsett vad svenskt skogsbruk gör har det i realiteten ingen annan effekt på klimatet än som en politisk markering. Den kolbomb i marken som enligt författarna briserar efter kalhuggning, den finns inte.
Inlägget har i klimatfrågan (SvD Debatt 19/8) en retorik som påminner om Skogsindustriernas. Den organisationen använder ordet ”klimat” som ett mantra för att rättfärdiga att skogsbruket tar mest hänsyn till denna aspekt och ger annat viktigt, till exempel biologisk mångfald, mindre betydelse.
Klimatet styrs av storskaliga globala processer. Människans utsläpp av växthusgaser har tillkommit och anses av IPCC redan ha orsakat en höjning av temperaturen.
Hur är det då med Sveriges bidrag? Sverige är ett litet land och står endast för 1-2 promille av världens samlade utsläpp. Utan den svenska skogens kolbindning hade siffran varit något större. Svenskt skogsbruk kan därför inte påverka klimatet. Avgörande är vad som händer i länder som USA, Kina och Indien.
Därmed inte sagt att skogsbrukets kolbindning ska lämnas därhän. Nej, FN:s och riksdagens syn att alla, små som stora, ska bidra i klimatarbetet är det enda rätta. För att Sverige i internationella organ ska kunna driva klimatpolitik trovärdigt, måste vi hålla rent framför egen dörr. Men klimatfrågan får i Sverige inte ursäkta att annat viktigt, till exempel miljömålet Levande skogar, läggs i byrålådan.
”Klimatet”är inte ett skäl till att vara emot kalhyggesbruk. Biologisk mångfald och friluftsliv ger betydligt större anledning till skepsis, enligt Hans-Örjan Nohrstedt.