En mycket stor del av Sveriges vatten rinner genom privatägd skogsmark.
– De skogsbruksåtgärder som tas uppströms i skogen påverkar vattenkvalitén nedströms. De kumulativa effekterna påverkar sedan i sin tur vattenmiljön i Östersjön, säger Irina Mancheva, doktorand i statsvetenskap och författare av studien, i ett pressmeddelande från Umeå universitet.
Även om en enskild skogsägare tar hänsyn till vattnet i skogsskötseln på sin fastighet är vattenkvaliteten redan påverkad av åtgärder som görs uppströms. Därför måste tillräckligt många ta hänsyn till vattnet i sitt skogsbruk om vattenkvalitén i hela avrinningsområdet ska förbättras.
– Genom att samverka för en förbättrad vattenkvalité i avrinningsområdet kan skogsägare förutom att få vatten med god kvalité inom sin fastighet kunna göra ytterligare vinster, till exempel genom förbättrade fiskemöjligheter, säger hon.
Men studien visar att det inte lätt att samarbeta med många aktörer. Det finns även stor osäkerhet kring vad som är ”bästa praxis”. Därför riskerar skogsägarna att lägga mycket tid och resurser på att samverka utan att åstadkomma önskat resultat.
– Dessa problem skulle delvis kunna kompenseras om någon tog på sig ledarskapsrollen och försökte utbilda och motivera flera skogsägare att samverka för att lösa problemen. Den rollen är dock mycket tids- och resurskrävande. Om de statliga myndigheterna vill att enskilda skogsägare ska samverka kring skogsvatten och ingen annan hittills har tagit på sig ledarskapsrollen, då krävs det att myndigheterna själva gör det, säger Irina Mancheva.