En rutinerad marknadsförare beskrev den här osäkerheten på ett tydligt sätt. Han arbetade med telemarketing till just skogsägare. Han hade lett tiotusentals samtal om skogsdagar, skogstidningar och möten med virkesköpare.
— De är oroliga, sa han. Så det finns en sak som skulle dubbla försäljningen. Nämligen löftet om en enkel text på en papperslapp eller i tidningen. En lista över vilka virkesköpare som betalar bäst och vilka man kan lita på.
En lista över vem som betalar bäst har vi nu kommit ganska nära i tidningen. En lista över vem man kan lita på är svårare. Problemet är ju inte att särskilt många virkesköpare är ohederliga, problemet ligger i säljarens brist på vana att göra virkesaffärer.
Med så mycket osäkerhet är det synd att Skogsstyrelsen inte nådde ända fram i sitt förslag till ny virkesmätning. Det är jättebra att den röriga skogsbränslemarknaden nu ska regleras strängare och att lövtimmer också dras in i regelverket. Men Skogsstyrelsen hade en rad andra förslag som skulle ha gjort skogsägaren tryggare. Förslag som ströks i slutmanglingen.
Ett av dessa förslag var att den som utför mätning ska registreras hos Skogsstyrelsen så att myndigheten effektivt kan utföra kontroller. Särskilt angelägna är kontrollerna eftersom det troligen blir allt vanligare att någon som är part i affären kommer att mäta virket, till exempel genom skördarmätning. Men det blir ingen registreringsplikt.
Ett annat förslag var att införa en enda definition på fastvolym så att sättet att mäta inte ska kunna användas som konkurrensmedel. Dessutom skulle då utbuktningar, rotben och bark entydigt ingå i begreppet fastvolym. Även de har ju numera ett värde, konstaterar Skogsstyrelsen, men känner sig nödgad att skjuta förändringen på framtiden.
Ett tredje förslag var att energiinnehållet alltid ska anges vid affärer med skogsbränsle. Det överlämnar Skogsstyrelsen dock åt marknadens parter att göra upp om.
Oron bland skogsägarna i dessa frågor kommer sällan upp till ytan. Ändå måste mer göras för att skapa trygghet åt säljaren. Även Skogsstyrelsen pekar på att det finns en styrkeskillnad mellan säljare och köpare i virkesmätningen. ”När det gäller hur det enskilda partiet ska mätas är det köparen som praktiskt taget alltid bestämmer. Det är ju också köpare som betalar mätningen och som på olika sätt bidrar direkt till utvecklingsarbete.”
Skogsstyrelsen ville först föra in ett krav på säljarna att ta ett större ansvar för mätningen. Men enligt remissinstanserna skulle det komma att ställa alltför stora krav på den enskilde skogsägaren. Förslaget ströks.
Så virkesmätningen förblir ett område där många säljare är otrygga. Låt oss se mer reformer!
Bengt Ek, chefredaktör och ansvarig utgivare