Jan-Olov startade egen firma och började jobba i skogen samtidigt som han körde traktor åt Stockholms stad och Nacka kommun. Så småningom blev det jordbrukstraktor med grip och skotning och mycket uppdrag på Erstaviks gods. Erstavik har en ny skogsbruksplan på de 1400 hektaren skog med 500 avdelningar.
— Egentligen behöver jag inte någon skogsbruksplan. Jag har alla avdelningarna i huvudet och också lärt mig vad som hände åren innan jag kom hit, säger maskinentreprenören Jan-Olov Eriksson.
Han är nog något mer än maskinare, även en skogsvårdare, en skogspedagog och en socialarbetare i skog. Man måste vara en sådan för att klara av storstadsnära skogsbruk.
— Jag har många hänsyn att ta. På markerna här finns särskilda skötselplaner för naturreservaten, löparslingor, skidåkare, golfare, barnfamiljer, cyklister, hästar, hundar, svampplockare och folk som ibland springer under kran. Ju mer folk desto mer uppmärksam måste jag vara.
Jan-Olov berättar att det ändå har blivit mindre konfrontationer mellan folk och skogsbruk. Han pratar och förklarar för alla som vill veta. På 1970-talet var det tuffare och mer aggression.
— En gång kom en dam springande och skrikande när jag avverkade: ”ni tar ned min skog”, helt hysteriskt. Det händer inte nu. Det verkar som om folk har insett att här sköts skogen på ett vackert och bra sätt. Nu är den stående frågan när det avverkas; ”ska det byggas här?”. Det är stora skräcken!
Jan-Olov är 70 år och driver J-O Erikssons skogsmaskiner AB tillsammans med sin fru Inger. Hon sköter papperen. Företaget planerar att köpa en ny skördare. Åldern räds han inte inför nya satsningar.
— Jan-Olov skulle gå under om han inte fick jobba. Sedan pensionen för fem år sedan mår han bara bättre av mycket arbete. Igår fyllde han ett lass på Vimeken 606 TT, som han under förmiddagen hade gallrat per motorsåg, säger hustru Inger.
För Jan-Olov har tidningen och föreningen varit ett sätt att aldrig tappa kontakten med skogsvärlden. Att vara medlem i Föreningen betyder information och inbjudningar.
— Det är också också ett sätt att visa solidaritet med arbetet för en bättre skogsvård. Men jag är missnöjd med en sak, exkursionerna ligger ofta för långt bort. För kanske 10 år sedan var det dock en exkursion på Bogesundslandet i Stockholmstrakten och den var jag på.
Text och foto: Lars Åkerman