Senast tre år efter slutavverkning är en skogsägare skyldig att sätta igång med nästa skog. Några år senare kan man kolla återväxten. Skogsstyrelsen hjälper till genom stickprovsundersökningar.
Lennart Svensson, skoglig handläggare på Skogsstyrelsens enhet för geografisk information, har undersökt siffrorna från Halland men har egentligen inget avgörande svar på varför återväxten under flera års inventeringar har avvikande siffror.
– Det huvudsakliga skälet till de underkända återväxterna är att antalet huvudplantor är för litet i förhållande till vad lagen kräver på de olika ståndorterna.
I genomsnitt bedömer Skogsstyrelsen att omkring åttio procent av föryngringarna nationellt är godkända.
För Halland var år 2014 års siffror sextio procent. Halland har i stort högre granbonitet än till exempel angränsande Kronoberg och Västra Götaland. Det innebär att lagkravet på halländska föryngringar ofta blir i genomsnitt 100–150 fler plantor per hektar än i grannlänen, något som skogsägaren självklart måste ta hänsyn till.
Lennart Svensson är noga med att påpeka att återväxtuppföljningen inte är detsamma som en lagtillsyn, utan baseras på stickprov och skatt-ningar. Men trots detta är Hallands siffror värda lite extra uppmärksamhet: År 2014 var inte första gången landskapets siffror sticker ut på detta sätt.
– Analys av siffrorna gjordes i höstas för att kontrollera att beräkningarna var riktiga. Och det finns inget som tyder på att de skulle vara fel, säger Lennart Svensson.
Antalet stickprov är dock relativt lågt och man beräknar treårsmedeltal. Att säga något om ett enskilt år är osäkert.
Att några av säsongerna har dåliga återväxt-resultat kan möj-ligen vara en Gudruneffekt, som i så fall syns när planteringarna växer till sig i takt efter stormen. Å andra sidan kan man inte se samma Gudruneffekt i de angränsande länen.
Någon helt avgörande förklaring till Hallands låga andel godkända återväxter finner inte Lennart Svensson.
SKOGEN 5/2015