Han tycker att synen på kontinuitetsskogsbruk som en gemensam väg för alla EU:s länder egentligen är ganska märklig.
– Så tänker ju ingen när det gäller jordbruk. Alla är nog överens om att ett solrosfält i Frankrike bör skötas på ett annat sätt än en potatisodling i Dala-Järna eller ett risfält i Portugal, säger han.
– Men för skogsbruk föreslås alltså samma skötsel för en tallskog i Härjedalen som för en björkskog i Finland eller en bokskog i Rumänien.
– Om alla skogar skulle övergå till kontinuitetsskogsbruk skulle större delen av Sverige få skuggig granskog med träd i olika åldrar efter så där fyrtio-femtio år. Där trivs vissa arter, men långt ifrån alla.
För att nå olika mål för den biologiska mångfalden varierar Stora Enso sina skötselmetoder.
– Vi jobbar med några paraplyarter som till exempel sandödlan som vill ha öppna sandrika platser, raggbocken som vill ha solbelyst tallved och den vitryggiga hackspetten som vill ha grova stammar av asp och björk. Mångfalden förutsätter variation.
– Man får heller inte glömma att virkesproduktion är ett viktigt mål för många skogsägare. Då passar inte kontinuitetsskogsbruk över allt – till exempel nyss nämnda tallskog i Härjedalen.
VARIATION I ETT STÖRRE LANDSKAP
Det finns förslag och inriktningar från EU som han tycker är bra.
– Men det förutsätter att man kan se skogen i rätt skala och strävar efter att skapa variationen inom ett större skogslandskap och inte kräver att den appliceras på varje enskilt bestånd, säger han.
Det är inställningen till kontinuitetsskogsbruk som ett slags universalkur för alla länder som han anser vara problematisk.
– Det är som att vägen blivit viktigare än målet.
EU borde peka ut riktningen i stället för att detaljstyra, anser han.
– Om målet är ökad biologisk mångfald i Europa nås det allra bäst när hänsyn tas till de lokala förutsättningar – inklusive brister – som finns på just det geografiska området.