Svarta svanar var Aristoteles uttryck för något omöjligt. Det bytte dock betydelse efter att Australien upptäckts. Där fanns levande svarta svanar. Numera är det därför en beskrivning av stora, oönskade, ”omöjliga” händelser som plötsligt ändå drabbar samhället.
Med tanke på klimatförändringen kan det komma ett helt sträck av svarta svanar in över landets skogar framöver. Det spekuleras om skogsepidemier av svamp och insekter, om träd som inte orkar med klimatet men även om oväntade kast i energipolitiken, miljöpolitiken och marknaden.
För att klara sådana överraskningar krävs tre saker. Fantasi, förberedelser och riskhantering.
Fantasi för att ana vilka av naturens och ekonomins krafter som plötsligt kan börja leka med oss: Hur kan stormen slå inte bara mot min skog, utan till exempel mot min ekonomi i förlängningen, min livssituation? Inte alla kan skryta med att ha tänkt till kring storstormar före Gudrun. Varken enskilda skogsägare, bolag eller politiker. Eller tidningsredaktioner. Vem har sedan lärt och tänkt till kring storbränder? Och ännu oskådade svarta svanar?
Förberedelser har de senaste tio åren mest handlat om stormsäkrare skogsskötsel. Men lika viktigt är klara spelregler för hur samhället ska gripa in och betala kommande naturkatastrofer.
Bara med sådana besked i ryggen kan sektorn utveckla sin riskhantering. Borde kanske bolagen eller skogsägareföreningarna hantera skogsägarnas risker? För inom riskhanteringen finns mest kvar att göra. Dagens planering av skötsel, naturvård och ekonomi bygger fortfarande på att träden både växer och avverkas och köps enligt plan. Inga överraskningar, tack.
För drygt 30 år sedan frågade jag SCAs dåvarande skogschef och store contortaplantör Stig Hagner om bolaget skulle klara sig ifall ”chansningen” med contortan slog fel, om träden slogs ut. Hans svar kom direkt: ”Jadå!”. Jag vet inte hur väl förberett bolaget verkligen var. Men det krävs en hel del övningar i spelteori innan skogssektorn kan känna samma trosvissa trygghet inför framtiden.
SKOGEN 12/2014