–Tänk att SKOGEN fyller hundra i år, säger han och lyfter ner boken med den första årgången från bokhyllan.
–Tidningen bildades för att föra ut kunskaper och erfarenheter på ett lätt och populärt sett, säger han. Men man måste ha haft ganska låga krav på ordet populär. Med dagens mått var det evighetslånga artiklar – dessutom mycket sparsamt illustrerade.
Under många år byggde tidningen helt på inkommande material från läsekretsen, och det gällde i princip även när Henning Hamilton tog över som vd för Sveriges Skogsvårdsförbund 1974.
–Jag var både vd och chefredaktör de första åren, minns han. Jag skrev en del artiklar själv, men det allra mesta byggde på artiklar från forskare och tjänstemän. Alla hade nog inte läsarens bästa för ögonen. En del artiklar kunde vara väldigt långa och tråkiga.
Det var först efter några år som Skogsvårdsförbundet kunde anställa tidningens första journalist, den nästan lika legendariske och vassa Bo Lindevall. Det var det första steget mot dagens obundna skogstidning.
Den värld som Henning Hamilton beskriver är väldigt långt ifrån obunden. I styrelsen för Skogsvårdsförbundet satt då hela Skogssveriges toppskikt. Några skogsdirektörer från de stora skogbolagen, Skogsägarrörelsens vd, Skogsstyrelsens generaldirektör, Skogsarbetarförbundets ordförande – ja i princip alla patriarkerna i den stora skogsfamiljen – några kvinnor var ju inte att tänka på.
Tidningen SKOGEN var en självklarhet för alla som arbetade i skogen
–Jag tror i princip alla tjänstemän fick sitt eget exemplar, säger han. Och många skogsarbetare. Dessutom slogs vi under min tid ihop med tidningen Skogsägaren, och då fick vi många nya prenumeranter.
Hur hanterade då tidningen SKOGEN den tidens stora konflikter? För din tid som vd sammanföll ju med de första stora hårda skogsdebatterna. Kalhyggen, fjällskogar, hyggesplöjning, DDT och hormoslyr. Tog tidningen någonsin parti för kritikerna mot branschen?
–Nej, säger han efter en stunds tvekan. Nej, det kan jag inte erinra mig – åtminstone inte i de ledare som jag skrev under tolv års tid. Vi såg oss nog mer som näringens röst. Vi skulle föra ut branschens ståndpunkter. Ja, sådan var nog tidsandan, säger han, lite tvekande.
Skrev ni mycket om skogspolitik? Under din tid på Skogsvårdsförbundet fick Sverige världens mest ambitiösa skogsvårdslag, med röjningsplikt, gallringsplikt, krav på skogsbruksplan m.m. Någon har beskrivit 1979 års skogsvårdslag som planekonomins sista seger i Sverige.
–Nej, vi skrev mycket om skogsskötsel och ganska mycket om skogsteknik. Och så skrev vi skogsbruk i andra länder – jag hade ju själv jobbat i Tanzania några år. Men skogspolitik var det inte så mycket, vad jag minns. 1979 års skogsvårdslag var nog ingen kontroversiell fråga inom näringen, säger han.
Och där bryts vårt samtal, för nu måste Henning Hamilton packa – nästa dag ska han ner och fotvandra på Mallorca.
SKOGEN 9/2014