Höj lägsta tillåtna ålder för slutavverkning av skog med tio till femton år i hela Sverige. Det föreslår frilansjournalist Carl Henrik Palmer i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet. Bakgrunden är att Sveaskog vill ha samma lagliga slutavverkningsåldrar vid samma boniteter i hela landet, och alltså sänka åldrarna i norr.
Argumenten i artikeln handlar främst om att få mer fin skog och mindre ful skog. Var går man helst på promenad, på svampplockning eller med hunden? I en tät ungskog med snubbelvänligt röjningsavfall eller i en mäktig pelarsal? Svart är givet. Det svenska folket vill ha mer promenadvänliga skogar, argumenterar Palmér.
Priset av en sådan lagändring skulle kunna bli en tvär inbromsning för virkesförsörjningen till industrin. Riktigt gamla skogar skulle avverkas snabbare och det skulle samtidigt kunna ge dramatiskt förändrade förutsättningar för skogsägare som vill sälja sitt virke. En belastning för samhället som verkar lite onödig.
Enligt en rapport från Skogsstyrelsen år 2004 sker hälften av alla skogsbesök i den tätortsnära skog som utgör en procent av landets skogar. Troligen har urbaniseringen fortsatt sedan dess. Troligen har skogsbesöken blivit både färre per invånare och ännu mer koncentrerade till skogar nära tätorten.
I viss mån sköts den tätortsnära skogen redan med anpassningar till friluftslivet. Inte minst av de kommuner som äger en stor del av marken. Men mer behöver göras här och säkert på ytterligare några procent av den svenska skogen för att fånga upp den nya tidens skogsbesök.
Men hur stor blir effekten av att friluftsanpassa skogarna till exempel på landsbygden i Västerbottens inland eller i Smålands skogstrakter? Skogsbesöken där är ofta av en annan karaktär. Jägare, bärplockare och skoteråkare är ofta mer villiga att balansera mellan landskapsvård och skogsnäringens fördelar en bit bort från bebyggelsen än vad städernas joggare och hundrastare är. På landsbygden är det troligen inte en lika stor välsignelse att alla normalproduktiva skogar garanteras en livslängd på säg 100 år i stället för 90.
Att ställa samma krav på promenadvänliga skogar i hela landet vore som att ställa samma krav på naturhänsyn och formellt skydd i alla delar skogen. Ett lätt farväl till den palett av åtgärder som sträcker sig från naturhänsyn över nyckelbiotoper till reservat och nationalparker.
Om vi ska utveckla skogarnas värden för alla behov behövs en mer nyanserad och skiftande skogspolitik snarare än att tapetsera hela landet med samma krav på allt, i lager på lager: Naturvård, rekreation, rennäring, turism, virke, bränsle.
Skogslandskapet behöver vårdas mer nyansrikt och omväxlande. Om politiken ska drivas med lagar eller stimulans är en fråga om politisk inställning men det är värt att påpeka att den nya möjligheten att teckna naturvårdsavtal för rekreationssyften ännu inte används i någon vidare utsträckning.
Carl Henrik Palmér framför även andra argument för att förlänga de kortaste omloppstiderna i hela landet (men behålla skillnaderna på samma bonitet i norr och söder). Det stämmer att ökade åldrar ger en snabbare klimateffekt under en tid än att använda mer av virket till att ersätta fossila material och bränslen. Å andra sidan vill vi in i det fossilfria samhället. Det tvära kast i industrins virkesförsörjning som en ändrad lagstiftning skulle medföra i det avseendet kräver verkligen den ordentliga utredning som Palmér trots allt ödmjukt föreslår.
Läs också Skogsstyrelsens svar på Palmér inlägg här.
Det stämmer också att högre ”lägstaåldrar” för skogen skulle ha en viss effekt på den biologiska mångfalden. Även där tror jag att en nyansrik politik har större verkan. När regeringen nu signalerar mindre pengar till reservat och deras vård är det mycket oroande. Det förändras inte av att argumentet är att pengarna ska användas för andra angelägna ändamål.
Bengt Ek