De dyker upp lite nu och då, vattensängsmetaforerna för EU:s utsläppshandel ETS: Om utsläppen sjunker i en del av EU, så innebär det bara att de stiger i en annan del. Dessa artiklar leder ofta till ett minskat samlat klimatengagemang, utifrån känslan av att ”det spelar ändå ingen roll”.
Senast med denna vinkling är den fristående konsulten Magnus Nilsson, som utifrån vattensängsmetaforen föreslår en minskad satsning på bioenergi. Ansatsen kan förstås användas även för att avfärda energieffektiviseringar och andra satsningar som görs för att minska industrins växthusgasutsläpp.
Argumentet är bedagat nu, efter att EU:s utsläppshandel ETS i grunden reformerats. De klimatmässigt viktiga förändringarna i EU har gått under namnet ”The Swedish proposal” och återgetts relativt flitigt av en med viss rätta stolt regering. I korthet innebär det att om utsläppen minskar mer än vad som krävs, och andelen tillgängliga utsläppsrätter därmed ökar, så vidtar den så kallade marknadsstabilitetsreserven, och annullerar en del av de tillgängliga utsläppsrätterna. Reserven ska genom automatisk justering av mängden utsläppsrätter som auktioneras ut hålla nere överskottet av utsläppsrätter, som också minskar år för år, med ökad minskningstakt från år 2021.
GÄRNA GEMENSAM SAK
Nilsson har dock helt rätt i att EU ETS inte är perfekt; 28 länder skulle enas och tung industri skulle finna resultatet godtagbart. Vi gör gärna gemensam sak med Magnus Nilsson och föreslår en ytterligare påskyndad minskning av antalet utsläppsrätter och en förstärkt marknadsstabilitetsreserv. Det vore helt i linje med den "European Green Deal” som EU-kommissionens nya ordförande von der Leyen föreslagit innan hon ens tillträtt. Med ett klimatneutralt EU senast år 2050 bör utsläppshandelssystemet rimligen skärpas, eftersom det med dagens upplägg tillåter utsläpp fram till 2057.
Skärpningen vore välkommen, eftersom de klimatåtaganden som gjorts inom Parisavtalet inte räcker för att säkerställa att temperaturhöjningen hålls under två grader jämfört med förindustriell tid. Den för klimatfrågan centrala utmaningen är därmed att säkerställa att politiken vågar skärpa utsläppskraven och driva fram en snabbare förändringstakt – det vore förödande om alla begränsar sitt klimatarbete till att med minsta möjliga marginal klara sina nuvarande, formella åtaganden.
Det måste upplevas som framgångsrikt att minska sina utsläpp mer än man måste. Att Sverige med god marginal överträffade våra åtaganden inom Kyotoprotokollets bördefördelning var en viktig grund för att sju av riksdagens åtta partier kunde enas om dagens ambitiösa utsläppsmål.
SVENSK SKOG SPELAR VIKTIG ROLL
I Sveriges måluppfyllande bör skogen spela en viktig roll, både genom att binda in koldioxid och genom att substituera bland annat plast, cement och fossilbränslen. Befintliga vägfordon kan och bör skifta från fossil diesel och bensin till biodrivmedel. Flyget och den långväga sjöfarten kan genom att använda biobränslen minska sin fossilbränsleanvändning redan idag. I den internationella konferensen om skogens roll i klimatarbetet, som hölls på KSLA, där vi alla medverkade, och som ledde till rapporten ”Manage for maximum wood production or leave the forest as a carbon sink?”, slogs det också fast att det bästa för klimatet kan vara att maximera produktionen eller lagra in mer kol i skogen under viss tidsperiod.
FN har sedan länge förstått detta, till exempel tar Parisavtalet fasta på att utsläppsminskningar kan ske genom ökade kolsänkor, utan att likställa detta med att mera skog ska lämnas orörd. Ett aktivt skogsbruk bör kombineras med återbeskogning på många håll, för att öka kolsänkan men också för att tillgodose framtida råvarubehov. Det kan också minska avverkningstrycket på befintliga skogar som lagrar stora mängder kol och upprätthåller höga naturvärden. Ett aktivt och ansvarsfullt skogsbruk är en central del i en ambitiös klimatpolitik, nationellt och globalt.
GÖRAN BERNDES, professor, Chalmers Tekniska Högskola, ledamot i Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien
MATTIAS GOLDMANN, vd för gröna och liberala tankesmedjan Fores
FILIP JOHNSSON, professor, Chalmers Tekniska Högskola, ledamot i Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien
ANDERS WIJKMAN, styrelseordförande Climate-KIC
Mer information:
