I tidningar och på internet likställs rödlistad art inte sällan med utrotningshotad – därför ville jag visa hur oerhört få faktiskt utdöda skogsarter vi har efter 1950 och den svaga kopplingen mellan dessa och modernt skogsbruk, inte minst sedan ett storskaligt arbete med miljöhänsyn kommit igång på 1990-talet. Håkan Berglund, Anders Dahlberg och Artur Larsson från Artdatabanken skriver med anledning av detta: ”i de flesta fall krävs dock att arterna inte observerats under lång tid, upp till 50 år, innan ArtDatabanken med rimlig säkerhet kan bedöma dem som nationellt utdöda enligt IUCNs (International Union for Conservation of Nature) rödlistningskriterier”. Jag konstaterar att Rödlistans listade skogsarter utdöda efter 1960 har följande senaste observationer: 1967, 1966, 1961, 1960-talet, 1970-talet, 1985, 1985, 1980, 1996, 1990-talet.
Lena Gustafsson skriver att utlagda nyckelbiotoper i Sverige har högre artantal än medelskogen, vilket inte är fallet i alla länder. Det är bra, vi har överlag duktiga inventerare, såväl på Skogsstyrelsen som i den privata sektorn och vi har inte gjort det enkelt för oss genom att bara skydda artfattiga lågproduktiva skogar.
Ett exempel på omöjligheten att lägga ut nyckelbiotoper exakt återfinns i Skogsstyrelsens ”Kvalitetskontroll av PO år 2012”, där man skriver följande i sammanfattningen: ”I mångas ögon kan kvalitetskontrollens mest anmärkningsvärda resultat vara att vid endast 1 av 14 fall hade inventerarna identifierat och registrerat samma nyckelbiotop”. Det är detta jag menar när jag skriver ”vagt och undflyende”: Gränserna för en nyckelbiotop varken är, eller behöver vara, exakt identifierbara. Det är därför det är så oroväckande att ett skogsägande bolag kan göra ett seriöst arbete med att identifiera nyckelbiotoper och sedan riskera att förlora sitt FSC-certifikat för att en annan förrättningsman (revisor från FSC-systemet eller skogsstyrelsetjänsteman) hittar ett alternativt sätt att lägga ut dem. Det är här inte fel på nyckelbiotoperna. Det är fel på FSC, när man kräver det omöjliga.
Skogsstyrelsens rutiner behöver anpassas till nyckelbiotopernas faktiskt vidgade innebörd genom överenskomna avverkningsförbud inom FSC och PEFC. Idag hamnar privata markägare hamnar lätt i kläm. De har svårt att påverka hur Skogsstyrelsen identifierar nyckelbiotoper på deras mark och de har svårt att sälja virke från nyckelbiotoper även om dessa inte getts formellt skydd (se litteraturlistan nedan eller sök på nätet, där finns många rop på hjälp).
Det behövs en arbetsgrupp med deltagande av FSC och dess parter samt Skogsstyrelsen och Landsbygdsdepartementet som ser över hur systemet med nyckelbiotoper ska fungera på längre sikt, för att ge kostnadseffektivt naturskydd, fungera samhällsekonomiskt effektivt samt rättssäkert, ekonomiskt säkert och förutsägbart för markägaren. FSCs deltagande i ett sådant arbete skulle understryka dess grundläggande syfte att hjälpa certifierade till ett bättre skogsbruk. Skogsstyrelsens och departementets medverkan skulle visa att man inser nyckelbiotopernas vidgade roll genom certiferingsarbetet, vilket bör påverka myndigheternas sätt att hantera dem.
Uppfyllandet av miljömålet som flera debattörer refererar till, kan inte till så stor del som nu byggas på ett ickeformellt system utan ekonomisk kompensation. Lena Gustafssons exempel på att andra länder ger nyckelbiotoperna legal status och därmed möjlighet till ekonomisk kompensation, liksom att andra länder har betydligt mindre medelareal på sina nyckelbiotoper än vi och därmed ekonomisk möjlighet att istället ha fler, visar på att det finns vägar att komma vidare.
Vi har de senaste 20 åren kunnat vara stolta över skogsbrukets frivilliga avsättningar. Om vi inte efter hand justerar identifierade svagheter får vi snart i folkmun kategorin ”skogsbrukets ofrivilliga avsättningar”.
Slutligen instämmer jag med Lena Gustafsson om nyckelbiotopernas viktiga roll som spridningskällor för tillbakaträngda arter. Däremot håller jag inte med hennes slutord om att nyckelbiotoperna kommer att skilja sig alltmer från produktionsskogen, utifrån att den senare förändras. Skyddad skog beskrivs ofta som öar i ett hav av intensivodlade skogar utan livsmiljö för ursprungliga djur- och växtarter. Men så ser inte det svenska skogslandskapet ut! Vi har goda livsbetingelser för de flesta skogslevande arter i våra skogar. Genom vardagshänsyn förbättrar vi dessutom successivt levnadsmöjligheterna just i produktionsskogen, genom att lämna död ved, döda träd, representanter från den trädgeneration vi avverkar, grupper av träd, högstubbar, m.m. Här har gjorts enorma framsteg från 1970-talets jättehyggen och dessas resultat är mätbara. Sedan 1990-talet ökar andelen stående och liggande döda träd i produktionsskogen och dessutom är medelåldern i svenska skogar stigande.
Vi har många verktyg för att förbättra livsbetingelserna i våra skogar. Nyckelbiotoperna är ett av dem. Genom utveckling kan det bli bättre.
Mats Nordberg
Lite litteratur