Det skulle pratas risker i skogssektorn hos 4C Strategies. Temat för dagen var: ”Risker i skogssektorn – hot och möjligheter”. Passande nog var det ganska svårt att ta sig in till säkerhetsföretaget som arrangerade det hela på sitt kontor i Stockholm.
Väl på plats måste jag medge jag att jag var en smula undrande: Hur skulle det här med hotbilder presenteras? Man ska inte blunda för risker – det är dumt. Men det kommer så väldigt mycket hot och lamrapporter nu för tider. Tonen har skruvats upp. Det syns till exempel på Expressens ledarsida. På bara sex år har det skett en dramatisk förändring, enligt DN. Från breda ämnen och framtidsorienterad ton till fokus på ett enda ord: KRIS. I dag ägnar man sig mer åt att slå larm och mindre åt konstruktiva förslag.
Så hoppas jag inte att vi gör i skogssektorn.
Sven-Erik Bucht inledningstalade. Och han slog inget larm alls. Han pratade om den glädje han känner när han ser en timmerbil.
– Där åker medel till skolor, barn- och äldreomsorg, brukar landsbygdsministern tänka.
Men det finns hot, och ett sådant är klimatförändringarna. När skogen kan skadas av erosion, storm, transporthinder och skadeinsekter – ja då är det välfärden som hotas. För att hindra utbrott av skadeinsekter är det viktigt att skogsbruket kan jobba effektivt, underströk Sven-Erik Bucht.
Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist höll sig riktigt jordnära. Han tog upp vikten av tjäle.
Alltså: Vi är vana vid den och kan hantera den. Skogsbilvägarna och dess vattenavledande trummor är anpassade till perioder med frusen mark. När klimatet förändras kommer vi att få anpassa vägtrummornas antal och storlek efter större vattenmängder.
Utan tjäle får vi dessutom körskador på mark och rötter som i sin tur kan ge stormfällningar.
– Och dessutom ser körskadorna fula ut. Spelar det någon roll? Ja, det gör det, för då rubbas förtroendet för skogsägaren.
Håll koll på markernas bärighet genom information på Skogsstyrelsens sajt, manade han. Och även på utvecklingen av ny teknik, som snabba bandskotare som skonar marken.
Så fick Herman Sundqvist frågan om vad som är hans ”värstingrisk”.
– Utan tvekan: Risken för nya skadeinsekter. Granbarkbotten kan vi trots allt hantera. Men kommer exempelvis tallvednematoden, som inte har några naturliga fiender här, då kan ett helt trädslag hotas.
Här behövs ett starkt regelverk för att förhindra införsel av skadeinsekter, sa han.
Skogsindustriernas vd Carina Håkansson inledde med tillförsikt.
– Skogsbranschen kan vara en del av lösningen på klimathotet, sa hon och syftade förstås på kolbindning i såväl växande skog som träprodukter.
Investeringstakten i skogsindustrin är för närvarande hög. Men glädjen grumlas, påpekade Carina Håkansson och det visade sig att hennes värstingrisk hade med vägar att göra.
– Från industrins sida ser vi stora utbyggnader. Men när det gäller infrastrukturen finns en stor underhållsskuld från politiskt håll. Vägar och järnvägar förfaller, sa hon.
Förutom påtagliga transportproblem för industrin, finns här en koppling till Herman Sundqvists största farhåga.
– Vägnätet och järnvägen är otroligt viktiga för att hantera skadegörare, sa Carina Håkansson och syftade på den bortförsel som måste göras av stormfällt virke för att inte skogen ska angripas av skadeinsekter.
Per Lyrvall, Sverigechef för Stora Enso, tog upp behovet av ökat uttag från skogen. I alla fall om bioekonomin ska kunna bli verklighet.
– Det finns en risk att skogssektorn inte är tillräckligt snabb. Och då kan andra kapitalisera på bioekonomin.
Hotbilderna avhandlades konstruktivt på säkerhetsseminariet. Kanske berodde det på att det var rutinerade rävar som talade. Eller på att det var ett tag sedan någon ”bomb” briserade. Hade man pratat risker i somras direkt efter att forna skogsutredaren ifrågasatt äganderätten hade säkert tonen varit annorlunda…
Nå, jag gick i alla fall därifrån funderandes över vad som stör mig mest för närvarande. Jag kom att tänka på det nationella skogsprogrammet – och om det avstannar. På alla förslag som mödosamt tagits fram av arbetsgrupper och, senare, av remissinstanser (som exempelvis Föreningen Skogen).
Tänk om alla dessa idéer bara blir lagrade någonstans. Vilket slöseri med människor, tid och engagemang. Nej, här gäller det att identifiera de mest angelägna och görbara målen! Och se till att de blir verklighet.
Men, som någon påpekade på seminariet, synen på faror är färskvara. Precis efter en skogsbrand så är det bränder vi fruktar, även om de faktiskt är ganska ovanliga. Så frågan är:
Vilken risk tycker du är störst på sikt – och hur kan den avvärjas?
Vill du skriva ett inlägg om det på skogen.se – hör av dig till oss!